Som liten hade jag den bästaste av bra drömmar. Jag såg riktigt fram emot att få somna. Under den tid då de drömmarna pågick, struntade jag i att käbblas med syrran som jag på den tiden delade rum med. Drömmen hängde med hela dagen, det var mer en hjärnockupation. Jag dagdrömde, drömde, tänkte, och bara var den drömmen hela tiden.
Drömmens tid var när jag gick i tvåan på Kvarngärdesskolan. På lektionerna briljerade jag med min läskunnighet, mina korta superlätta fraser på engelska samt mina skickligheter i 100 decibelig sång. På rasterna umgicks jag med vänner, antingen agiterade jag bråk eller så gungade jag och sjöng Hakuna Matata. Agiterade kanske du tänkte? Men lugn, jag var en nobel agitator. With great power, comes great responsibility, sa en nu framliden, vis farbror. Jag utnyttjade min förmåga att starta bråk genom ett skevt seende, där jag alltid var den goda och de andra den onda. Ett exempel på hur min dröm alltid fanns i min skalle, och tro mig när jag säger att många av de spöade förtjänade det (på den tiden).
Min inspiration till drömmen var Batman. Dagligen byggde jag batman-gadgets och maskar på fritids med min goda vän Rodi och Alexander. Den häftiga riddaren, utklädd till en fladdermus. Han hade mask, coolt. Han hade ett eget emblem, coolt. Han hade batmobilen, coolt. Han hade mantel, coolt. Han fightades, coolt. Han var, och är, så mycket mer än den supertråkiga fikusfjanten Stålmannen. Det fanns ingen bättre förebild för en ung grabb som jag, som på den tiden trodde att han besatt superkrafter och odödlighet.
Nu ska jag berätta om den återkommande drömmen. Drömmen inleddes i min egen superhjältesgrotta. Min egna Alfred kommer ner (Michael Gough, så klart) med en kort brief om hur min skola har intagits av kriminella. Jag kommer inte ihåg vem som var bov i min dröm, och jag skulle ge mycket för att kunna minnas det. Precis som Batman kör jag till min skola i min egna bil, The Pourab mobile skulle jag vilja kalla den nu. Jag kör genom en tunnel från grottan (som är beläget under lägenheten jag bodde i) och kommer upp ur en lucka i skolgården. Precis som Val Kilmers Batman vill rädda den fagra Nicole Kidman, var mitt uppdrag att rädda någon också. Det var inte mina 3 bästa vänner jag hade i skolan, inte min älsklingslärare Lasse eller Edith, inte heller den tomteliknande (nu avlidne) träslöjdsläraren Erland. Den jag skulle rädda var även för mig en fager ungmö. Den så fagra tjejen, som alltid cirkulerade i mina tankar, den som jag i smyg tittade på under lektionerna och den som fick det att pirra så där mysigt i magen så fort man fick ögonkontakt. Hon, den flickan, den förälskelsen, var den jag skulle rädda, och på så sätt skulle jag vinna hennes hjärta. Om jag inte minns helt fel, tar jag också av mig masken och ger henne en blöt kyss. Precis som det ska vara. Den bästa drömmen som en kille någonsin kan ha.
Som en ren fotnot, och anledningen till den här bloggen, kan jag nämna att jag såg The Dark Knight idag. Den var väldigt bra, och jag tilldelar den 8.5/10. Heath Ledger är perfekt, och han klår nog Nicholsons rollprestation som rollen. Men inte med stor marginal, men det är ingen skam, då Nicholson är en otroligt bra skådis. Tyvärr övertygar inte Bale som Batman än, Batman i min dröm är och förblir Michael Keaton. I Dark Knight gör Bale, Caine, Oldman, Freeman, Eckhart, Ledger och Gyllenhaal otroligt bra insatser. Det ska de ha credds för, och det ska även Nolan ha, som gör en film i Burtonstil och inte i världsfjanten tillika superklåparen Joel Schumacher. Fuck you Schumacher (jag hatar honon SÅHÄÄÄÄR mycket)!
Nu ska jag sova. Efter denna film får jag förhoppningsvis samma dröm som den jag brukade ha för nio år sedan. Nu är det Katedral som ska räddas, min Batgrotta är i Årsta och ytterligare en förälskelse ska räddas! Vroom, nana-nana-nana-na-na Pourab!
Michael Caine i all ära, men Michael Gough kommer alltid vara Alfred Pennyworth för mig.
