Skrevs den 28 augusti 2008 klockan 12:15 f m · Kategori: Musik
Det kändes som fel dag för The Shins, The Killers eller resten av det vanliga som spelas när jag känner mig klar med allt plugg. Jag behövde lite mer känsla, lite mer svenskt. ABBA är för uttjatat, Winnerbäck blir jag less på ganska fort och resten är inte så värst mycket för mig.
Efter någon timmes spelande av den bästa svenska musikal jag hört, Kristina från Duvemåla inleddes en spellista med enbart Cecilia Vennerstens smått fantastiskt underbara sång Det vackraste. Spelat den i en timme, och jag tröttnar inte. Det är något visst med den låten, den figurerar ofta i mina tankar – och så fort jag ska nämna en bra svensk låt så ploppar den upp allra först. Nu ska jag återgå till sången;
Det vackraste jag vet är att se dig när du sover.
Här råder stilla frid och jag glömmer både rum och tid.
Du ligger här bredvid, och jag känner hur du andas.
Att älskas utav dig,
Är det vackraste för mig.
Det var en grå och trist dag, dagen då vi tog vårat första klassfoto.
Imorgon är det klassfoto, eller, rent tekniskt är det det idag. Jag är inte stressad över kläderna, än. Det får vänta till morgonen. Skjorta och byxor, enkelt val. Slipsen kanske, mest för att den är fin. Satsar på att sakta bli lite mer Barney (inte i attityd).
Skolan är i gång märker man. Jag sitter med varm choklad och en fet fysikbok. Bredvid mig ligger en tjock kemibok, en roman samt den tjocka 13:e upplagan av SAOL. Jag är glad tack vare det. Det känns mindre som att jag slösar bort min tid när jag löser frågor som ”Does the values given by an odometer show a scalar or a vector quantity” och regelrätta problem. Jävligt skönt, för det mesta. Att läsa en bok är också väldigt härligt, och tack gode gud för skolan som tvingar mig till att läsa. Frivilligt gör jag det aldrig, och det är ganska konstigt. Ganska jobbigt att börja.
Ny skolväska inköpt också. Nu får jag in; 1. Mattebok, fysikbok och dator. 2. Kamera, bok och dator. 3. En kanin. Härligt. Bara cykeln kvar, så kan jag glida med stil med Jim och Jonas till skolan. Precis som förr, i alla fall Jim-aspekten.
Bara att klistra fast en ”Press”-klisterlapp så är det klart!
… att Nicolas Cage har 9 filmer på gång under 2009, men Tom Hanks bara 1?
För jag kan i mitt liv inte förstå hur Nicolas, som säkert kommer tjäna minst 135 miljoner dollar 2009, inte kan utföra sitt jobb ordentligt. Och hur en av de bästa skådespelaren Tom Hanks bara kommar ha en film 2009, som dessutom säkert kommer vara undermålig då det är en uppföljare till da Vinci-koden.
Jag kan heller inte förstå varför jag man måste kunna franska för att kunna få avnjuta Audrey Tautou på vita duken, då hon inte verkar så mån om sin Hollywoodkarriär utan satsar på franska filmbranschen.
Egentligen har det här ingen som helst substans, jag bara försöker skriva mig trött. Går inte så värst bra. Happ, får man pungsparka sig i skallen då.
Skrevs den 25 augusti 2008 klockan 1:35 f m · Kategori: Musik
*Lyssnar*
”Heh, det här svänger ju”
”Nananana flaw in the logic of love nananana heaaaad”
*Lyssnar vidare*
”Oj, finns det live-inspelning också?”
*Klockan går, 3 min*
”Jösses, det här var ju en härligt glad låt”
*Ler*
”Ska kanske kolla upp texten lite”
*Läser*
”Sur min”
Alltid lika skoj med The Shins svängiga toner som lätt får fram ett leende, men texten i sig gör en lite sorgsen. Tänk er Timon och Pumba som sjunger Romeo and Juliet i Hakuna Matata-melodi. Även om låten går från glad till ledsen, så fortsätter den vara skitbra helt igenom. Har du en gitarr framme hittar de de första ackorden i inlägget under detta.
Ja just ja, i sedvanlig Pourabstil har jag inte nämnt låtens titel än. Bygger upp lite spänning liksom, kan det vara Barbie Girl med Aqua? Tyvärr inte, även om den låten är allt bra skön. Jag kom nyss på att jag redan nämnt att det är The Shins, vilket förstörde min lille ickefintning där. Låten hette Gone for Good i början, men bytte sedan namn till A Call To Apathy, tror jag. Jag går i alla fall efter namnet Gone for Good. En låt som verkligen får igång tankarna, och jag hoppas Dina tankar blir andra än var din djävul tog vägen. För den är inte sådär jätterolig, utan mest dryg…
Skrevs den 25 augusti 2008 klockan 1:25 f m · Kategori: Reaktioner, Tankar
C C/G C C/G F C C/G G
Am C F C G
Till de ackorden går alla mina tankar just nu. Alla mina tankar är på engelska också. Lite mer actionhjälte i det hela helt enkelt. Mina tankar är lite mörka, sotiga, explosiva och aningen töntiga, precis som de flesta actionhjältar. Lika illa som The Governor är det inte än, skulle tankarna vara som gamle Arnold skulle jag antagligen avslutat mig på samma sätt som T-1000 tar död på Johns fosterpappa i Terminator 2. Genom mjölkpaketet. Snabbt, och blodigt.
Av nån anledning har min röde djävul försvunnit. Min ängel på höger axel har fortfarande skepnaden Pourab i vit smoking. Gloria också. Rackarns djävulen har dock försvunnit, väldigt tråkigt då det alltid var en magsmärtande fröjd att se mig själv i röd latexkappa och djävulsdiadem. Av någon anledning är min onda sida helt bortblåst. Enbart för dagen får jag hoppas, då min obligatoriska rytningar åt syrran uteblivit, min dagliga kaxighet är även den borta samt att jag inte brukat en enda grov svordom på hela dagen. Fasen vad underligt, jag vet inte vad det är som fått bort det onda i mig, måste vara osten jag åt till frukost. Visste väl att kyrkligt ost från Wästgöta inte kunde vara pålitligt. Guds verk säger de att de gör, de där munkarna.
Vilket för mig till frågan om världen, som enligt religiösa är skapad av Gud, ska vara god? Jag ställer mig frågande till de troende, som hävdar att Gud är god. För det kan jag hålla med honom, skäggfarbrorn i bibeln är god. Så god att han dödar folk, men det var ju så längesen att preskriptionstiden är över. Så, då är man ju oskyldig. Synd att domstolarna hittades på så många år efter Guds folkmord. Djävulen. Han ska ju vara ond, röd, naken och hornig (om ändå bloggen var på engelska, ett ‘horny’ där hade varit tokskoj). Varför nämns han aldrig längre för? Alla dessa troende under 2000-talet pratar glatt om Gud, men, jag som ofta hädar och sånt skit har ALDRIG blivit hotad med att hamna hos Djävulen. Ingen har hotat mig med helvetets varma bastu, eller att om jag inte slutar med att ljuga så kommer jag få en röd getman som ska tugga på mina fötter. Stackars honom, tänker jag, och fortsätter fundera över varför Djävulen försvann från modern religion. Betyder det att de troende tror på en helt god värld? Jag tror faktiskt inte det. För även om jag hört många agressiva utläggningar om hur korkade religiöst folk är, och även om jag ibland håller med talförarna, så tror jag ändå på mänsklig intelligens. Och jag tror faktiskt att de troende har kommit på något. De har insett en sak, och de förlorat en sak. De har insett att Djävulen bara är ett samlat begrepp för människa och samvete. Människan som gör dumheter, och samvetet som gnager på en. Gud och Djävulen är samma sak, som man kan se i Bibeln när Gud slaktar och håller på.
Det är bara mina små tankar som uppkommer när jag lyssnar på musik. Bryr mig egentligen inte om religion. Jag gillar hur jag byter ämne i mina inlägg, samt oftast skriver mycket om en sak utan att ha något mål!
Skrevs den 23 augusti 2008 klockan 12:14 f m · Kategori: Film, Tankar
Jag insåg att något måste vara seriöst fel när jag glor på Hannibal och frossar i alla otroligt brutala mord, såsom hängning med tarmarna utskurna.
Men.. det ser så coolt ut. Jag tyckte också att det var ”wow” när Lecter utförde en kraniotomi (skallbenet skärs bort) på Kendrel, och matade Kendrel med hans egen hjärna. Och när barnet på planet fick smaka på Kendrels hjärna, samt scenen när Marson blir äten levande av grisar. Det var lite sån här känsla man får när det ringer på dörren i Ricky Lake. Typ, uh-oh! Lite överraskande.
Allt detta blixtrar förbi i hjärnan när den gör allt förutom att försöka somna. Skolinsomnia här, som vanligt, fastän jag inte är killen som får fjärilar i magen pga skolan. Det är liksom något man skulle ha som liten, något som jag fick, något som jag fortfarande får. Jag har gett upp nu, klockan är endast 01.05, men jag vet när det är dags att inse sanningen. För sanningen är något jag har insett. Jag tänker på händelser som kan hända (högst o-troligt) där jag får bruka våld och agera hjälte. Jag är en liten egoist med sömnproblem. Med hjärnproblem. En liten jävel som bara för 5 minuter sedan föreställde sig sina vänner och deras syskon, samt sig själv och sin syster på en stoor trädgårdsfest. Jag var så klart festens centrum, om inte det är egoism så är det i alla fall tecken på att jag är väldigt upptagen med mig själv. Vilket jag är. Vilket jag alltid varit. Vissa har stört sig på det, andra har ignorerat det. Jag väntar fortfarande på den som förstår sig på det.
Svammel är bra när man inte kan somna. Så sent som idag tänkte jag på hur jag i brist på annat att skriva gärna börjar kritisera, för det är något jag är bra. Allt suger, men tyvärr lämnar det, enligt normal logik, lite som är bra. En jävla synd enligt mig. jag funderade på att helt enkelt sluta, att stänga ner den här sidan. Den är allt som jag inte ville att den skulle vara, den är negativ. Visst om den är negativ och filosofisk (läs:skitsnack), men denna blogg har gått från hyffsat glad till deprimerad. En sån där liten en som sitter i hörnet med armarna i kors och ska tycka emot resten. För det är något jag är bra. I skrivande stund funderar jag på att inte trycka på Publicera, men … den får fungera som min bikt. Fader, jag har syndat. Jag har varit ett arsel. Jag har varit självgod. Självupptagen. Dryg. Sur. Orsaken till allt detta ska bort, jag börjar förhoppningsvis ett nytt liv imorgon. Min spåkula säger mig att jag kommer vara försenad, kommer klampa in där mitt under uppropet som idiot nummer ett. Det jag är bäst på. Tyvärr.
Jag ser på för många filmer, när jag tänker mig som en stor grön man som har ett sten på bröstet. Kära Pourab, det är så du är. Du vet, insajd.
Jag måste verkligen vara taggad inför IB2. Här skriver jag en halv uppsats, och sommarlovet har bara varit slut i en timme och fjorton minuter. Jag har det i blodet. Hjärnan säger till mig att det smarta vore att totalt skita i ett socialt liv och bara plugga. Det tänker säkert många i IB göra, det tänker kanske jag göra. Saken är den bara, att ett liv utan den sociala utom-skolan-biten är som att äta ett plastäpple. Segt, tråkigt och ja, plastigt. Jag har istället långtgående planer, eller snarare drömmar, om hur [inser_friend_name] kommer ridande på än vit häst (notera: bildligt) och räddar mig ur lektionernas djungler. Jag vet inte riktigt än om jag ska sakna sommarlovet. Om jag ska vara den där fejktuffa killen och säga:”Sommarlovet var bäzt, jag hatar skolan”, eller vara den där ärliga Pourab som säger:”Jag känner ingenting över att lovet är slut, jag känner mycket inför att börja skolan. Jag känner glädje, glädje och lycka.” För det är så det är, min lilla tveksamma osäkerhet får sälla sig till mängden av andra icke önskvärda känslor där den hör hemma, för osäkerhet har jag en bemögenhet att känna för allt. Som om jag ska ha hatt till skolan i morgon. 200 meter bort ligger Jim och tänker likadant.
Varför kan jag inte sova. Jag ska ljuga, jag bor i ett ganska intimt hus. Många vänners hus känns som hus där de kan vara en hel dag utan att se någon familjemedlem. Jag är den här killen som går in i mamma-pappas rum femtioelva gånger per natt bara för att fråga något, bara för att det känns bra att göra det. Jag är den som gärna sent på kvällen sätter mig i syrrans säng och glor på tv. Men jag är också den som vid utskällningar siktar lågt mot mamma. Jag är den som ständigt gör farsan besviken. Jag är den som kallar syrran för en massa saker, och enligt henne får mina vänner att göra likadant. Jag är den som är så ärlig jag kan vara mot alla, men ändå inte. Jag är den som kallar mig ärlig, men egentligen inte berättar mer än hälften. Jag kan säga att ingen riktigt känner mig. Jag kan säga att det finns ett par som känner mig, då det faktiskt räcker med hälften. Jag är en bra skådis, oftast. Jag är den som just nu tänker på om jag ska omformulera texten för att andra kan tänka ”dumma” saker om alla gånger jag använt ordet ‘jag’ i texten. Jag vill vara den som inte bryr sig om sånt. Jag vill vara den som bara kan vara mig själv. Jag vill vara den som inte kommer behöva skämmas över ett blogginlägg dagen efter. Jag vill vara den som är öppen. Och det tråkigaste av allt? Mina föräldrar är de som känner mig sämst. Hur annars kan man göra någon ständigt besviken? Jag är även den som under vakna timmar inte bryr sig ett skit om det.
Nu jävlar har jag griller i huvudet. Jag har under detta inlägg gått och lagt mig ett flertal gånger. Jag har funderat på likheten bland familjen Larms barn, likheten mellan Jim och Sofia, undrat över om jag skulle känna igen Jockes lillasyster Hanna om jag såg henne, undrat om folk skulle fatta att jag och Pia är syskon, undrat om hur min umgängeskrets kommer se ut i skolan nu med mina ämnesval, och nu känna mig osäker på om huruvida mina tankar egentligen bara är en spottstyver jämfört med Dina.
Jag letar efter en lämplig avslutning. Jag har nog haft ett tioatal sådana redan. Jag är uppe i över 1000 ord. Jag tror ingen kommer läsa hela texten. Och bra är det. Har du läst texten, och redan kände min tidigare halva, kan jag gratulera dig till att du har det tveksamma nöjet att känna mig bäst. Nog med larviga noir-tankar. Noir-berättandet är något som min hjärna gillar, trots att det är råtöntigt. När allt kommer omkring, är hela inlägget bara vad som blixtrar förbi i skallen för en karl med sömnproblem. Om som ni alla vet, det är svårt att skilja mellan dröm och verklighet. God natt, och snälla, ge gamle Pourab en kommentar om du faktiskt läst allt. Jag kommer som sagt skämmas imorgon.
Namnet är Pourab Paul och jag är nöten bakom bloggen. Jag är aderton år gammal och läser sista året på gymnasiet, IB-programmet. Uppsala är min favorit- och hemort, där jag tillbringar mina dagar med att slita vid läsböcker, fotografera, spela gitarr och umgås med vänner och flickvän. Med ojämna mellanrum kommer jag skriva om mitt liv, filmer jag sett, musik jag lyssnat på, folk jag umgåtts med, ställen jag besökt och annat intressant. Kommentera gärna!
