Slagsmål, blod, sår, kniv, mat, pasta, stekpanna, blod, kött, ägg, tuppfight, blåmärken, nävar, slagsmål, vänner, händelser, damer, nutiden, dåtiden, framtiden, tidsallokering, samtal, frisyr, skåpet, lektionerna, cykel, promenader, gymmet, gitarren, datorn, ikoner, musik, skivor, bil, hjältedåd, händelser, slagsmål, leenden, blod, hjältedåd.

Allt detta blixtrar förbi i hjärnan när den gör allt förutom att försöka somna. Skolinsomnia här, som vanligt, fastän jag inte är killen som får fjärilar i magen pga skolan. Det är liksom något man skulle ha som liten, något som jag fick, något som jag fortfarande får. Jag har gett upp nu, klockan är endast 01.05, men jag vet när det är dags att inse sanningen. För sanningen är något jag har insett. Jag tänker på händelser som kan hända (högst o-troligt) där jag får bruka våld och agera hjälte. Jag är en liten egoist med sömnproblem. Med hjärnproblem. En liten jävel som bara för 5 minuter sedan föreställde sig sina vänner och deras syskon, samt sig själv och sin syster på en stoor trädgårdsfest. Jag var så klart festens centrum, om inte det är egoism så är det i alla fall tecken på att jag är väldigt upptagen med mig själv. Vilket jag är. Vilket jag alltid varit. Vissa har stört sig på det, andra har ignorerat det. Jag väntar fortfarande på den som förstår sig på det.

Svammel är bra när man inte kan somna. Så sent som idag tänkte jag på hur jag i brist på annat att skriva gärna börjar kritisera, för det är något jag är bra. Allt suger, men tyvärr lämnar det, enligt normal logik, lite som är bra. En jävla synd enligt mig. jag funderade på att helt enkelt sluta, att stänga ner den här sidan. Den är allt som jag inte ville att den skulle vara, den är negativ. Visst om den är negativ och filosofisk (läs:skitsnack), men denna blogg har gått från hyffsat glad till deprimerad. En sån där liten en som sitter i hörnet med armarna i kors och ska tycka emot resten. För det är något jag är bra. I skrivande stund funderar jag på att inte trycka på Publicera, men … den får fungera som min bikt. Fader, jag har syndat. Jag har varit ett arsel. Jag har varit självgod. Självupptagen. Dryg. Sur. Orsaken till allt detta ska bort, jag börjar förhoppningsvis ett nytt liv imorgon. Min spåkula säger mig att jag kommer vara försenad, kommer klampa in där mitt under uppropet som idiot nummer ett. Det jag är bäst på. Tyvärr.

Jag ser på för många filmer, när jag tänker mig som en stor grön man som har ett sten på bröstet. Kära Pourab, det är så du är. Du vet, insajd. 

Jag måste verkligen vara taggad inför IB2. Här skriver jag en halv uppsats, och sommarlovet har bara varit slut i en timme och fjorton minuter. Jag har det i blodet. Hjärnan säger till mig att det smarta vore att totalt skita i ett socialt liv och bara plugga. Det tänker säkert många i IB göra, det tänker kanske jag göra. Saken är den bara, att ett liv utan den sociala utom-skolan-biten är som att äta ett plastäpple. Segt, tråkigt och ja, plastigt. Jag har istället långtgående planer, eller snarare drömmar, om hur [inser_friend_name] kommer ridande på än vit häst (notera: bildligt) och räddar mig ur lektionernas djungler. Jag vet inte riktigt än om jag ska sakna sommarlovet. Om jag ska vara den där fejktuffa killen och säga:”Sommarlovet var bäzt, jag hatar skolan”, eller vara den där ärliga Pourab som säger:”Jag känner ingenting över att lovet är slut, jag känner mycket inför att börja skolan. Jag känner glädje, glädje och lycka.” För det är så det är, min lilla tveksamma osäkerhet får sälla sig till mängden av andra icke önskvärda känslor där den hör hemma, för osäkerhet har jag en bemögenhet att känna för allt. Som om jag ska ha hatt till skolan i morgon. 200 meter bort ligger Jim och tänker likadant.

Varför kan jag inte sova. Jag ska ljuga, jag bor i ett ganska intimt hus. Många vänners hus känns som hus där de kan vara en hel dag utan att se någon familjemedlem. Jag är den här killen som går in i mamma-pappas rum femtioelva gånger per natt bara för att fråga något, bara för att det känns bra att göra det. Jag är den som gärna sent på kvällen sätter mig i syrrans säng och glor på tv. Men jag är också den som vid utskällningar siktar lågt mot mamma. Jag är den som ständigt gör farsan besviken. Jag är den som kallar syrran för en massa saker, och enligt henne får mina vänner att göra likadant. Jag är den som är så ärlig jag kan vara mot alla, men ändå inte. Jag är den som kallar mig ärlig, men egentligen inte berättar mer än hälften. Jag kan säga att ingen riktigt känner mig. Jag kan säga att det finns ett par som känner mig, då det faktiskt räcker med hälften. Jag är en bra skådis, oftast. Jag är den som just nu tänker på om jag ska omformulera texten för att andra kan tänka ”dumma” saker om alla gånger jag använt ordet ‘jag’ i texten. Jag vill vara den som inte bryr sig om sånt. Jag vill vara den som bara kan vara mig själv. Jag vill vara den som inte kommer behöva skämmas över ett blogginlägg dagen efter. Jag vill vara den som är öppen. Och det tråkigaste av allt? Mina föräldrar är de som känner mig sämst. Hur annars kan man göra någon ständigt besviken? Jag är även den som under vakna timmar inte bryr sig ett skit om det.

Nu jävlar har jag griller i huvudet. Jag har under detta inlägg gått och lagt mig ett flertal gånger. Jag har funderat på likheten bland familjen Larms barn, likheten mellan Jim och Sofia, undrat över om jag skulle känna igen Jockes lillasyster Hanna om jag såg henne, undrat om folk skulle fatta att jag och Pia är syskon, undrat om hur min umgängeskrets kommer se ut i skolan nu med mina ämnesval, och nu känna mig osäker på om huruvida mina tankar egentligen bara är en spottstyver jämfört med Dina.

Jag letar efter en lämplig avslutning. Jag har nog haft ett tioatal sådana redan. Jag är uppe i över 1000 ord. Jag tror ingen kommer läsa hela texten. Och bra är det. Har du läst texten, och redan kände min tidigare halva, kan jag gratulera dig till att du har det tveksamma nöjet att känna mig bäst. Nog med larviga noir-tankar. Noir-berättandet är något som min hjärna gillar, trots att det är råtöntigt. När allt kommer omkring, är hela inlägget bara vad som blixtrar förbi i skallen för en karl med sömnproblem. Om som ni alla vet, det är svårt att skilja mellan dröm och verklighet. God natt, och snälla, ge gamle Pourab en kommentar om du faktiskt läst allt. Jag kommer som sagt skämmas imorgon.