Världens bästa tårta
Fniss 
Arkiv för september, 2008
Det är de där röda kaninerna som ställer till det för herrn
Jag har börjat förpesta mina relationer med andra medmänniskor. Eller, snarare medobjekt. Min mobil som jag älskat så länge, som tjänat mig troget (som Madelene påpekade), är nu mitt hatobjekt. Min älskade kamera, min älskade Ben, ignoreras av mig allt för ofta. Varje gång jag ska ut, senast idag, smashar jag en klibbig blick på honom och konstaterar: ”din jävla tjockis”. Jag orkar inte bära runt på honom. Jag tror att om jag blev tvungen att bära till exempel Jim varje gång jag var ute, så skulle jag inte orka dejta honom lika ofta.
Jenny kommer in i bilden någonstans här. Min gitarr, som jag också älskar. Som, ja, jag drömmer om en annan. Mina våta drömmar handlar om en blå snygging, och jag känner mig så hemsk mot Jenny. Vår relation spricker snart, och jag vet inte vem som får barnen.
Jag insåg ett flertal saker då. Inget är mig så kärt att jag vill ägna 100% av min tid åt det längre. Jag bryr mig inte om spel (för ett år sedan skulle jag skjutit mig själv för att jag sa det), bokintresset fastnade på någon sida i mitt liv, filmer är inte alls det som jag gillar att se mest, tv-tiden har sjunkit dramatiskt och jag är inte ens med mina töntar längre. Jag har blivit tråkig. Jag har blivit det jag lovat mig själv att aldrig bli. Jag har blivit mina föräldrar. Än finns det hopp, men för få bystiga dvärginnor med vispgrädde. En jävla synd, som Jesus skulle sagt från tjacklyan. Jag är bara en tråkig nostalgiker, som får min kick genom att betrakta högstadieelevernas galna upptåg. Man är vad man äter. Och jag har med all sannolikhet svalt Arne Weise.
Uppochner, ner och upp, grisen hade sex med en tupp!
Fritidssysselsättningar: Försöka stava til fritidssysselsättning, plocka upp gitarren bara för att sedan slänga tillbaka den, sitta vid bord, lära mig en massa fysik.
Vad jag inte gör: Ens försöker ta en bild som inte ser ut som Bert Karlssons vackra anlete, musik vad är det?, andas frisk luft, träffar mina vänner, bäddar sängen.
Det sista är något som mamma säkert skulle tvingat mig skriva, om hon fortfarande vore vaken. Jag är väldigt medveten om hur alla har det, och jag är ännu mer medveten om hur mycket jag tycker synd om mig själv. Otroligt patetiskt, men jag antar att alla har rätt att göra det. Att tycka synd om sig själv. För det gör jag. Jag tycker väldigt synd om mig. Jag löser fysikproblem och tänker för mig själv: ”Jag jobbar arslet av mig här, och inte fan kammar jag hem några coolhetspoäng”.
På filmer är det alltid de tuffa mc-killarna med svarta läderjackor och brylkräm som får jäntorna att strippa runt deras ben. Har jag tur och lite hundgodis får mitt ben en lycklig stund av en sådan där underdimensionerad chihuaha. Men tyvärr har jag inte läderjacka, brylkräm eller en mc – så jag väntar på tiden då Fonzie är en fena på fysik och jag med mina fysikkunskaper kan plocka upp en och en annan tandpetarbimbo från Guatemala. Det förtjänar faktiskt nördar.
Ja, jag lovar er läsare detta. Dagen kommer då Stephen Hakwings rullstolssex faktiskt kommer vara sex i en rullstol, och inte med en. Dagen kommer då äckliga bloggarsvin, som på säkert avstånd från handikappade genier smädar de, kommer att doppas i choklad och dumpas i Tjockholmen för att slickas till döds. Just nu hoppas jag att detta blogginlägg inte indexeras av Goggles spindel, för då jävlar kommer det se knäppt ut med ”Pourab Paul: rullstolssex, bloggarsvin, handikappade genier, tandpetarbimbo, patetisk”. En jävligt bra beskrivning på mig!
Och värt att onämnas måste ju vara den härliga natten som är pissgul på ett fint sätt. Jag vet inte om det regnar, eller om det är dimma, eller om det är föroreningar. Eller, kanske alla tre på samma gång. Sweet mango! Härligt utsikt från mitt fönster. Skulle gärna beskriva den om jag planerade bloggläsarmord. Men, det gör jag inte. Än. Det enda som bör nämnas är kanske den ensamma mannen som sitter och tittar på något monotont klockan 01:20, vilket bara kan vara hårdporr. Vilken snusk. Inte undra på att hans barn föddes som puckon om han kör med ångvältarmetoden i sovrummet. Men, så får man ju inte säga. Och som tur är kan jag inte radera något som jag redan skrivit. Vet inte om det är min lättsamma attityd till livet (nope), eller kanske det att jag faktiskt bara ångrar mina sena blogginlägg först efter att jag sovit på saken eller kanske det att jag helt enkelt hoppas att idioten över gatan läser min jävla blogg så att han får bukt på de där jävla gaphalsarna som gör livet otroligt surt för mig på sommaren, i världen och oftast på bussen.
Hur som helst timmer, håll hårt i kjolen om en sisådär evighet då jag och mina nördkompanjoner vänder upp och ner på hela systemet och solovårar oss. På så sätt får vi pengar, och en hel dröm med nördavkomma. Great Success, för att citera min dvd-spelare.
Den trettionde
The Killers ger mig världens bästa födelsedagspresent, det är nämligen då det blir möjligt att köpa deras första singel från den kommande plattan Day And Age. Singeln heter Human, och släpps på radio den 22a!
Nu vart det fel!
Jag avundas alla de människor som lyckas ta roliga bilder ute i deras vanliga liv. Typ ”Fryst kyckling lever”-bilden. Därför är jag så lycklig idag. På väg hem från skolan, när Jim och Jonas kidnappade mig till Gränby, fann jag denna sjukt roliga grej.
Lägg märke till att den stora behållaren är en frys. Och att brödet var stenhårt och iskallt.
Bedrövligt
Programmet med världens fulaste och uslaste namn någonsin sänds på tv om några minuter.
Betnér, du kan inte mycket, och absolut inte komma på bra namn ett program. Men, jag antar att någon prao-elev fick komma på titeln…
Titeln luktar rutten fisk, precis som Betnér.
Den lever!
Fotobloggen, pourab.se, lever. Lathet och andra högre prioriterade saker har tyvärr kommit i vägen lite denna vecka, men, på söndag ska den tuffa igen!
Snart så
Om några veckor, den 20:e oktober, släpper Razorlight den första singeln från deras kommande platta. Singeln heter Wire to Wire, och ska ha lite mer rock fast med Razorlight-touchen. I november släpper de skivan, som heter Slipway Fires.
November alltså… Både Killers och Razorlight då. Kommer bli för mycket! Men, jag ska inte klaga, utan bara flina av lycka likt iprenmannen!
