Jag har börjat förpesta mina relationer med andra medmänniskor. Eller, snarare medobjekt. Min mobil som jag älskat så länge, som tjänat mig troget (som Madelene påpekade), är nu mitt hatobjekt. Min älskade kamera, min älskade Ben, ignoreras av mig allt för ofta. Varje gång jag ska ut, senast idag, smashar jag en klibbig blick på honom och konstaterar: ”din jävla tjockis”. Jag orkar inte bära runt på honom. Jag tror att om jag blev tvungen att bära till exempel Jim varje gång jag var ute, så skulle jag inte orka dejta honom lika ofta. 

Jenny kommer in i bilden någonstans här. Min gitarr, som jag också älskar. Som, ja, jag drömmer om en annan. Mina våta drömmar handlar om en blå snygging, och jag känner mig så hemsk mot Jenny. Vår relation spricker snart, och jag vet inte vem som får barnen.

Jag insåg ett flertal saker då. Inget är mig så kärt att jag vill ägna 100% av min tid åt det längre. Jag bryr mig inte om spel (för ett år sedan skulle jag skjutit mig själv för att jag sa det), bokintresset fastnade på någon sida i mitt liv, filmer är inte alls det som jag gillar att se mest, tv-tiden har sjunkit dramatiskt och jag är inte ens med mina töntar längre. Jag har blivit tråkig. Jag har blivit det jag lovat mig själv att aldrig bli. Jag har blivit mina föräldrar. Än finns det hopp, men för få bystiga dvärginnor med vispgrädde. En jävla synd, som Jesus skulle sagt från tjacklyan. Jag är bara en tråkig nostalgiker, som får min kick genom att betrakta högstadieelevernas galna upptåg. Man är vad man äter. Och jag har med all sannolikhet svalt Arne Weise.