Med en kaffe i handen, och en lussebulle, skriver jag nu denna blog med tårna. Jag har hunnit med några genomlyssningar av albumet. Besvikelsens beska smak finns kvar, ändock mycket mindre nu än efter första genomlyssning. Skillnaden mellan Day & Age och de andra albumen är många. Borta är indiekänslan och den mer otämjda kärleken som Flowers hade i sina tidigare låtare. 

Killers är inte längre något indieband. Egentligen har de väl aldrig varit det på riktigt, men när de nya låtarna har hiphop-beat och många olika extrainstrument som saxofoner finns med – ja, då kan jag konstatera att Killers inte längre är indie. Alls. Och jag bryr mig inte. För när Day & Age är bra, då är det jävligt bra!

Albumet sparkar igång med Losing Touch. Brandon berättar att han inte har bråttot, utan att du gärna kan springa och tjalla. En uppväxt i Las Vegas verkar ha börjat visa sina spår. Eller så kanske jag bara felciterar – men hallå, alla gör det.. 

I'm in no hurry, you go run
And tell your friends I'm losing touch
Fill their heads with rumours of impending doom
It must be true

Human kör igång sen, som alla trott – är vi mänskor eller dansare? Fråga inte Brandon, för han verkar inte sitta på några svar. Spaceman följer, en poppig låt som verkligen är ruskigt bra. Sedan måste Flowers fått en smäll – för Spacemn följs av Joy Ride. En låt jag oavsett många försök bara inte kan gilla. Mest för att han töntar sig och säger ”The Sierra” för bergen….

A Dustland Fairytale, This is Your Life, I Can’t Stay och Neon Tiger är 4 underbart bra låtar. Albumet rundas sedan av 2 ganska kassa låtar. Aja, Killers prickade 70% rätt åtminstone – vilket är fler än många andra artister. Tråkigt, ja – men var ligger motivationen för perfektion när man tjänar tre polacker per sekund?