Arkiv för december, 2008
Skrevs den 25 december 2008 klockan 5:19 e m · Kategori: Reaktioner, Tankar
Det finns människor som saknar liv, som jag nu. Lite sorgligt, men ett avsaknande av liv är helt OK i December. Vad som inte är okej är om man skyltar med att man saknar liv. Om man skyltar med att man saknar något bättre att göra. Att man blir bitter, eftersom man helt enkelt aldrig förstod frasen ‘get a life’.
Ja, mina damer och herrar, årets i-landsproblem är korat. Det är inte folk som gnäller på skolmat (där även jag platsar), inte folk som gnäller över helgens tv-tablå (återigen jag) utan det är något av en proportionellt större skala. Detta i-landsproblem blev ett faktum igår, under julafton. Bara det facto att ha ett icke livsviktigt problem under julafton skvallrar om bristen på kunskap om innebörden i ‘get a life’. Jag surfade in på Aftonbladet, källan till all världens kunskap, och läste där om hur Lasse Kronér inte gillade lila.
Svett, tänkte jag, och sket fullständigt i nyheterna om ett dödsfall och skottdrama för att istället klicka på Lasse Kronérs bildfyllande nuna mitt på aftonbladets startsida. Tydligen håller Lasse Kronér med svensson om att lila julstudio var det absolut hemskaste som hänt sedan Förintelsen. Många hade ringt in till SVT, och mejlat (!), för att klaga på att julstudion var lila. Och som om det inte vore illa nog, Lasse Kronér bar en lila slips. Oh noes, typiskt SVT att tvinga Kronér att ha en snygg slips (för en gångs skull).
Nej, jag har aldrig förstått mig på människor som ringer in till tv-kanaler för att klaga på petitesser när hemskheter som värdelösa tv-tablåer och svält finns. Så, även om jag försöker ligga lågt med hur lite jag har att göra nu under julhelgen – så vill jag högtidligt proklamera att de som ringde in till SVT – under julafton – för att klaga på julstudions färgval vinner priset för Årets I-Landsproblem, även kallat Världens Onödigaste Människa. Jag delar ut priset med lite bitterhet, för jag trodde att jag skulle kamma hem priset i år med mina tre nomineringar i kategorin. Tur som fan att ett nytt år börjar nästa vecka. Har ni inte också tänkt på hur hemskt det är att lågstadieelever bara för 10 gratis blyertspennor per termin?
Denna man knep fjolårets Världens Onödigaste Människa rakt framför näsan på mig!
Skrevs den 20 december 2008 klockan 5:12 e m · Kategori: Tankar
Nu är jag klar med julklappar, skolan, destruktivitet och gottande. Nyårslöften är en kul grej. Det känns lite mer speciellt att göra folk besvikna genom att bryta en så högtidlig sak som ett nyårslöfte. Lite festligare helt enkelt.
Jag ger upp konsumption av vissa varor. Jag ska skärpa till mig några hekto i skolan. Och några smågrejer. Folk har hört det förr. Folk har hört mig berätta att de hört det förr. Folk har hört mig berätta att jag berättat att de hört det förr. Folk har hört mig berätta att jag berättat att jag berättat att de hört det förr och att jag ska förändra mig och klara det tillskillnad från den gången som jag berättade att jag berättade om. Hängde du med? Inte jag heller. Därför skiter jag helt enkelt i nyårslöften. Jag flyter på. Jag rullar på.
Jag ska koncentrera min tid på den lilla grupp människor jag älskar och vill umgås med. Sedan lite med min familj. Liiite. Resten får skolan. Datorn får klara sig utan mina flinka fingrar, detsamma för gitarren. Jag ska börja redan på måndag, man kan inte börja mitt i en vecka liksom. Ska läsa in allt jag skulle ha lärt mig denna termin i fysik, kemi, svenska, engelska, ekonomi och matematik. Det hinner man väl på två och en halv vecka? Finns säkert några som gör det, men inte jag. Det har redan skitit sig. Det kommer nog bli bättre, men absolut inte bra. Jag har redan misslyckats, halvvägs, och jag bryr mig inte. Det löser sig.
Jag klarar mig alltid.
Skrevs den 5 december 2008 klockan 9:55 e m · Kategori: Min dag, Reaktioner
Fy fan vad Uppsala ser ut som en överkörd Bert Karlsson. Ful, gropig och en jävla massa hjulspår.
Efter några veckors skolbussande, besteg jag återigen min kärringcykel. Inte för att jag kände mig särdeles hurtig, eller ens lite sugen på frisk luft – utan för att jag dels missa bussen och dels för att jag ville komma i tid. Det gjorde jag inte. Fast, vem bryr sig om petitesser som två minuters försening? Inte jag, och inte min mattelärare. Längre.
Nu handlar inte denna text om små värdsliga ting som frånvaro och läsvilja, utan snarare de saker som jag lagt märke till idag. Det första jag såg var vid Bolandsparken. Den var typ borta. En legion av grävmaskiner stod uppradade med stora gapande hål i marken kring de. Jag vet inte vad de ska göra, bunkrar eller kaninfällor? Såg ut som ett första världskrigsstridsfält, och tro fan inte att världen var snygg under första världskriget. De slogs egentligen om spenatmos. Hela Europa såg ut som spenatmos. Men curry. Och döingar. Och gropar.
Efter förvåningen lagt sig efter att ha sett den massakrerade bolandsparksområdet cyklade jag kvickt vidare över lera och is mot skolan. Bara 50 meter längre fram bygger de. Jag visste i och för sig att de bygger där, men ändå. De bygger överallt. Precis överallt. Eller, jag måste ändra lite. De bygger inte. De gräver. Som om stadsplanerna gått i pension och praktikanterna från sandlådan fått ta över.
Ne, Uppsala ser på sina håll helt förjävligt ut. Jag blir nästan lite ledsen i ögat när sånt händer – men det utlovas snyggare områden om cirka fyra år. Den som ser, får lever… eller hur säger man?
