Fy fan vad Uppsala ser ut som en överkörd Bert Karlsson. Ful, gropig och en jävla massa hjulspår. 

Efter några veckors skolbussande, besteg jag återigen min kärringcykel. Inte för att jag kände mig särdeles hurtig, eller ens lite sugen på frisk luft – utan för att jag dels missa bussen och dels för att jag ville komma i tid. Det gjorde jag inte. Fast, vem bryr sig om petitesser som två minuters försening? Inte jag, och inte min mattelärare. Längre.

Nu handlar inte denna text om små värdsliga ting som frånvaro och läsvilja, utan snarare de saker som jag lagt märke till idag. Det första jag såg var vid Bolandsparken. Den var typ borta. En legion av grävmaskiner stod uppradade med stora gapande hål i marken kring de. Jag vet inte vad de ska göra, bunkrar eller kaninfällor? Såg ut som ett första världskrigsstridsfält, och tro fan inte att världen var snygg under första världskriget. De slogs egentligen om spenatmos. Hela Europa såg ut som spenatmos. Men curry. Och döingar. Och gropar.

Efter förvåningen lagt sig efter att ha sett den massakrerade bolandsparksområdet cyklade jag kvickt vidare över lera och is mot skolan. Bara 50 meter längre fram bygger de. Jag visste i och för sig att de bygger där, men ändå. De bygger överallt. Precis överallt. Eller, jag måste ändra lite. De bygger inte. De gräver. Som om stadsplanerna gått i pension och praktikanterna från sandlådan fått ta över.

Ne, Uppsala ser på sina håll helt förjävligt ut. Jag blir nästan lite ledsen i ögat när sånt händer – men det utlovas snyggare områden om cirka fyra år. Den som ser, får lever… eller hur säger man?