Skrevs den 28 oktober 2009 klockan 12:43 f m · Kategori: Humor, Tankar
Jag är fattig, jag har på några dagar tömt de fjuttiga kapital som jag hade på sparkontot, så att jag har råd med fest, tröja och annat skit. Saker som tar upp tiden från annat, som plugget. Så jävla värt, faktiskt. Jag skulle kunna skriva en bok nu, spela in ett album, läsa in en bok, organisera en egen fotoutställning, eller börja ge ut en egen dagstidning. Men jag klarar inte av att räkna ett enda mattetal. Men det är fine with me, jag kommer hata mig själv sedan, men det är nog okej – för just nu njuter jag av all onödighet. Mmm, ge mig mer ohälsosamt leverne, jag gillart. Döda hjärnceller och hundringar är en rätt så skön syssla, om än småtöntigt.
Men vem fan bryr sig, när man slipper räkna matte?
Skrevs den 27 oktober 2009 klockan 11:22 e m · Kategori: Samlade diktverk
När ridån faller och man tackar för sig
och vänder sig bort från ljuset för att andas
Och försiktigt funderar om hur skådespel går till
Utan att inse att man kan allt redan
Man jakar och nekar precis som alla vill
och bara stundtals stannar och står still
tidvist begrundar, betänker, man allt som är
och inser att man vissnade innan man blommade
Men det är fel, den tanken, för turen har man ej än
i gåsmarsch åker allt än förbi, alltjämt allt det andra,
det viktiga, redan bleknat.
Jag skrattar snett och ler när jag
Drar år slipsen och försöker att inte
strypa mig själv, för vore det inte bra fegt?
Klart jag ser ljus ibland. När himlen blir blå,
och allting värmer och kyler som det ska. När man kan titta upp mot stjärnorna
och återigen betrakta de skinande skönheterna.
Allting stannar upp för en kort kort evighet
När jag undrar:
Är det inte Jag, som bara förväntade
mig för mycket?
Skrevs den 15 oktober 2009 klockan 7:41 e m · Kategori: Tankar
Det känns som att jag bara trampar runt i ruta ett, när jag flera månader sedan sist återigen ger ett livstecken i bloggosfären, och som vanligt är på väg åt fel håll. Läxberg, som jag inte gör något åt. Universitetsansökan till Storbritannien som sket sig. Men det finns en skillnad. Jag ser ljus igen. Lite ljus. Lite här och var, som jag likt en insekt söker mig till. Mörkret slukade allt, min syn framför allt, men jag tog mig loss. Men jag kisar.
Det är väl egentligen bara att fortsätta med sitt, se så att allting till slut blir något – även om det inte blir som man vill. Livet är för kort för att sätta sig emot det som man inte rår för, och för kort för att sjabbla bort det viktiga. För kort för att tänka, för kort för att inte leva. Men jag kan inte hjälpa det. Jag kan inte hjälpa att göra alla de saker jag vet att jag inte bör göra. Jag måste sätta tungan mot lyktstolpen. För i slutändan kan jag bara göra de saker som faller mig naturligt att göra. Och jag har inte gjort naturliga saker på sistone. Jag har gått som en spöke längs stadens gator, besatt av ett mörker. Ett mörker jag av någon anledning ville uppnå, bara för allt skulle vara så kasst att det blev bra. Men det var som sagt inte naturligt. Eller vettigt för den delen, det tog mig bara tid att inse det. För jag vet inte vad som är mer naturligt för mig än kärleken. Kärleken för alla de människor som orkar befatta sig med mig. För alla de människor jag slår bort, men nu så gärna vill dra till mig. Allting är värt det, allting är värt att kämpa för. Det är värt att le, låta ögonen glänsa och skrattet ljuda. För en speciell. För dig. Fortsätt lysa, jag lovar att reflektera ljuset. Jag älskar dig.
