Det känns som att jag bara trampar runt i ruta ett, när jag flera månader sedan sist återigen ger ett livstecken i bloggosfären, och som vanligt är på väg åt fel håll. Läxberg, som jag inte gör något åt. Universitetsansökan till Storbritannien som sket sig. Men det finns en skillnad. Jag ser ljus igen. Lite ljus. Lite här och var, som jag likt en insekt söker mig till. Mörkret slukade allt, min syn framför allt, men jag tog mig loss. Men jag kisar.

Det är väl egentligen bara att fortsätta med sitt, se så att allting till slut blir något – även om det inte blir som man vill. Livet är för kort för att sätta sig emot det som man inte rår för, och för kort för att sjabbla bort det viktiga. För kort för att tänka, för kort för att inte leva. Men jag kan inte hjälpa det. Jag kan inte hjälpa att göra alla de saker jag vet att jag inte bör göra. Jag måste sätta tungan mot lyktstolpen. För i slutändan kan jag bara göra de saker som faller mig naturligt att göra. Och jag har inte gjort naturliga saker på sistone. Jag har gått som en spöke längs stadens gator, besatt av ett mörker. Ett mörker jag av någon anledning ville uppnå, bara för allt skulle vara så kasst att det blev bra. Men det var som sagt inte naturligt. Eller vettigt för den delen, det tog mig bara tid att inse det. För jag vet inte vad som är mer naturligt för mig än kärleken. Kärleken för alla de människor som orkar befatta sig med mig. För alla de människor jag slår bort, men nu så gärna vill dra till mig. Allting är värt det, allting är värt att kämpa för. Det är värt att le, låta ögonen glänsa och skrattet ljuda. För en speciell. För dig. Fortsätt lysa, jag lovar att reflektera ljuset. Jag älskar dig.