Arkiv för november, 2009
Skrevs den 4 november 2009 klockan 10:46 e m · Kategori: Humor, Min dag
När jag är frisk, så önskar jag ofta att jag vore sjuk. Inte dödligt sjuk, inte sjuk så att man liksom på något sätt mår… eh… dåligt, utan bara sådär att man vaknar en jobbig tisdag och tänker: ”Oj, jag är lite snörvlig, bäst att stanna hemma”. Detta ska absolut inte hända ofta, för då är nog något fel, men kanske någon gång var tredje månad.
Idag vaknade jag upp och kände mig kass. Det var inte den roliga sortens sjuka, utan snarare den där man vaknar upp med huvud- och rumpvärk. Och jag har absolut inte sysslat med något konstigt under min nattsömn, utan nog bara fått lite rättvisa efter att ha vandrat hem från BJ mitt på natten/morgonen utan jacka, samt legat på Madelenes gästsäng (rumpan (no innuendo)). Lite snyftande senare, och man hade ett glas vatten bredvid sig. Tack mamma. Lite mer snyftande, om att få datorn levererad till sängen, och hon valde att istället dra upp persiennerna och dammsuga. Då var det klart: Jag stannar hemma idag.
En sådan där sjuk dag som man ibland önskar sig, ska ju helst börja med en jävligt lugn frukost. Sån där som man ser på teve. Man har lagat sin frukost, och ska nu intaga den sjuuuuuuukt sakta medan man glor på Nyhetsmorgon/läser tidningen. Man ska ju vara så där snyggt påklädd och stylad också, för på tv vaknar alla med perfekt frilla och pressveck. Jag såg snarare ut som att jag hade stoppat in huvudet i fläkten, samt gjort ett kalsongryck på mig själv. Ja, det är så man vaknar på riktigt. Ofta vaknar jag även med tröjan uppe vid halsen; Antingen försöker jag strypa mig själv under sömnen, eller smeka min överkropp. Eller både och.
Inget hade klaffat på teve-sättet, men teven måste ju ändå sättas på. Nyhetsmorgon. Medan jag åt frukost lärde jag mig jättemycket. Tack Oprah.
Mitt rum luktar nördsvett. Jag visste inte ens att jag kunde utsöndra den sortens svett, speciellt inte när jag inte nördat mig och pluggat.
Jag har istället läst ”Nomenclature to the names in The Lord of the Rings”. Jag älskar att vara sjuk..
Skrevs den 4 november 2009 klockan 1:09 f m · Kategori: Humor, Tankar
… man skulle glömma hur man kramar sig själv
… man skulle glömma hur man hånar på ett snällt sätt
… man skulle glömma hur man närvarar
… man skulle glömma hur man skämtar
… man skulle glömma hur man formar läpparna till en puss
… man skulle glömma hur man sjunger
… man skulle glömma hur man skålar högljutt
… man skulle glömma hur man cyklar jättefort
… man skulle glömma hur man skriver sina tankar
… man skulle glömma hur man skrattar med ögonen
Finns alltså bra mycket värre saker att glömma bort, än någon sketen fysikformel!
Skrevs den 2 november 2009 klockan 2:11 f m · Kategori: Tankar
Det är lite underligt hur ofta man söker sig till musik när man behöver tröst. Än mer underligt är det hur ofta man behöver tröst efter musik. Att lyssna på något som bara stämmer så bra in på varför saker är som de är borde ju egentligen hjälpa. Men det gör de inte. Och vetskapen om det är både bra och skadlig på samma gång.
När vagnen rullar neråt i sakta mak, efter djupa dalar och lägre kullar, får slitna poeter stryka på foten för mer lättsmälta vispopare. När det vänder, när det stiger, och man sakta börjar misstänka att det nog är ett berg denna gång, slår man på de där slitna sorgliga poeterna igen. Inte för att man saknat de. Inte för att man gillar att vaggas in i ett tillstånd av lika stor insignifikans som kvävet i luften, där allting rör sig omkring en medan man själv stannar upp. Utan för att återigen få åka neråt, för att det enda sätt man lever på är att se saker dö.
Men någonstans på vägen måste man bromsa. Stanna upp. För att tänka ett tag om varför man tänker, och varför man envisas med att se sig som ett offer, istället för att vara ett. Och det är kanske den tanken, att man inser det faktumet, som gör att man ändå inte är den som sitter med en använd spruta och några fem åttor i Stadsparken, utan bara är killen som tyst sjunger med till James Mercers dova stämma i New Slang påbussen. Och betraktar alla människor; sympatiserar med han den där handikappade, tittar på han den där pundaren, den där söta emotjejen, den odrägliga snubben med mobilen och även ett skyggt leende mot det där paret. Och missar att fundera över vad man skulle tänkt om sig själv.
Man är oftast ensam, och på något sätt känns det helt okej. För vi på bussen är nog bara ensamma, på väg mot ett umgänge. En stund man får förbanna staden, precis som Mercer gör, för att i nästa sekund komma fram och se vad som gör staden.
Jag må ha trott att ensamhet kunde bekämpas, men jag har insett att det är inget man kan undkomma. För hur ska jag vara lycklig utan att få fördärva mig i ett ensamt mörker med jämna mellanrum? Jag vet inte, och det är kanske min största brist. Men, man kan alltid tända lampan.
