Det är lite underligt hur ofta man söker sig till musik när man behöver tröst. Än mer underligt är det hur ofta man behöver tröst efter musik. Att lyssna på något som bara stämmer så bra in på varför saker är som de är borde ju egentligen hjälpa. Men det gör de inte. Och vetskapen om det är både bra och skadlig på samma gång.

När vagnen rullar neråt i sakta mak, efter djupa dalar och lägre kullar, får slitna poeter stryka på foten för mer lättsmälta vispopare. När det vänder, när det stiger, och man sakta börjar misstänka att det nog är ett berg denna gång, slår man på de där slitna sorgliga poeterna igen. Inte för att man saknat de. Inte för att man gillar att vaggas in i ett tillstånd av lika stor insignifikans som kvävet i luften, där allting rör sig omkring en medan man själv stannar upp. Utan för att återigen få åka neråt, för att det enda sätt man lever på är att se saker dö.

Men någonstans på vägen måste man bromsa. Stanna upp. För att tänka ett tag om varför man tänker, och varför man envisas med att se sig som ett offer, istället för att vara ett. Och det är kanske den tanken, att man inser det faktumet, som gör att man ändå inte är den som sitter med en använd spruta och några fem åttor i Stadsparken, utan bara är killen som tyst sjunger med till James Mercers dova stämma i New Slang påbussen. Och betraktar alla människor; sympatiserar med han den där handikappade, tittar på han den där pundaren, den där söta emotjejen, den odrägliga snubben med mobilen och även ett skyggt leende mot det där paret. Och missar att fundera över vad man skulle tänkt om sig själv.

Man är oftast ensam, och på något sätt känns det helt okej. För vi på bussen är nog bara ensamma, på väg mot ett umgänge. En stund man får förbanna staden, precis som Mercer gör, för att i nästa sekund komma fram och se vad som gör staden.

Jag må ha trott att ensamhet kunde bekämpas, men jag har insett att det är inget man kan undkomma. För hur ska jag vara lycklig utan att få fördärva mig i ett ensamt mörker med jämna mellanrum? Jag vet inte, och det är kanske min största brist. Men, man kan alltid tända lampan.