Det är med samma desperation i rösten som Johnny Borell sjunger Come back to me, med samma uppgivenhet som Roger Waters sjunger om Syd, och med samma klarhet som Ezra Koenig sjunger I just wanted you, I just wanted you, som jag för tjugonde gången denna månad uppdaterar mig om James.

Jag besöker ständigt The Shins Myspace, och jag ser att senaste inloggningen var dagen innan, och genast kontrollerar jag deras bloggar, hemsidor, wikipedia och bilder. Något nytt bara. Ett livstecken. Men inget.

Och jag har nu kommit till den punkt, där kärleken till deras musik, nästan sliter itu mitt hjärta. Jag vill höra ihop med de hela tiden. Höra dem, levandes, med mig, när jag tar mig hemåt en sen natt eller tidig morgon.

Det är mörkt ute.