Jag har konsekvent undvikit att skriva om det faktum att jag är i slutspurten av IB-programmet, och låter det uppta all min fritid, egentid, arbetstid etc. Och det tänkte jag fortsätta med.

Något jag gått runt och tänkt på de senaste dagarna har varit huruvida jag ska skaffa Spotify Premium. Det är inte så att jag för en gångs skull tröttnat på reklamen (som jag inte tycker är så där överdrivet jobbigt), utan mest för att jag tröttnat på att internet inte är en självklarhet överallt.

När jag pluggar på Carolina Rediviva saknar jag nästan alltid internet på datorn. Och det är där behovet av ett Spotify Premium kommer in, nämligen att ha musiken tillgänglig när man inte är ansluten. 99 blyga kronor per månad kostar det, och det har för mig länge känts som en klart överkomlig summa pengar.

Men på senaste tiden har jag tänkt på de här 99 kronorna. De kan ju lätt bli en börda, som mitt mobilabonnemang, som jag blir lika förvånad varje månad över att jag lyckas betala. Eller mja, jag har ju fått två varningar från Tele 2, men då rycker jag i alla fall upp mig!

För 99 kronor per månad skulle jag ju kunna köpa ett äldre album. Det blir ett album per månad. En långsiktig investering. Låtarna kan jag alltid komma åt, till skillnad från Spotify Premium, där jag har låtarna så länge tjänsten tillhandahålls. Vilket i den digitala världen alltid är fruktansvärt ovisst. För 99 kronor per månad, bör jag annars ha råd med cirka 11 låtar på iTunes (förutsatt att de kostar 9 kr styck), och med tanke på att jag slukar musik från tidigare årtionden oftast (jag är helt enkelt inte det digitala dunkets fanbärare), så tror jag att jag tjänar på att köpa musiken. Ny musik hittar jag emellanåt, men det kommer inte så stora mängden på så kort tid att de överskrider typ 5-6 per månad.

Titta! Vem var det som sa att jag är dålig på att planera mina pengar?