Arkiv för juni, 2010
Skrevs den 29 juni 2010 klockan 2:37 f m · Kategori: Tankar
Det är något charmigt med kringresande människor. Sådana som flyttar runt i landet ganska mycket. Jag känner några, och det är alltid en viss aura kring dem. Att är lite flyktigt. De människorna knyter band till andra människor, och har till slut en imponerande bekantskapskrets som sträcker sig väldigt långt, geografiskt sätt.
Men jag avundas de inte.
Det är något mer kring det hela att vara kvar på ett ställe. Jag sitter på en balkong nu, och solen går upp för en alldeles ny dag. Visst finns det ställen där man liksom fått sitt, och helst inte besöker igen. Ibland är man tvungen att besöka de. Det finns även ställen man gärna besöker igen, och varje gång man gör det har man förväntningar. Ibland lever händelserna upp till förväntningarna, andra gånger inte – men det spelar ingen roll. Man går på sina egna gator. Och likt en stockholmsförfattare, som Söderberg, kan man stundtals känna sig.
Varje plats har något speciellt. Jag sitter på en balkong, där en del har hänt i år. En del saker hände sommaren ifjol. Och andra saker hände sommaren året innan dess. Det finns ingenting som kan betyda mer för mig, än att vara på mina ställen. Att besöka en barndomsväns hem, där man har minnen från nästan varenda vecka man levt de senaste nio åren. Eller en säng man har sovit i, och pratat ända in på småtimmarna. Eller den där kullen, där man joggat, cyklat, åkt pulka, fikat och bara varit. Ja, det är många ställen i Uppsala jag bara varit.
Det gör mig lycklig att åka förbi ett område och peka och säga att där, där bor någon jag känner. Att där, där var det första gången jag kysste någon, eller där var det jag ägnade otaliga nätter åt att spela tv-spel. Eller där, där är ett ställe jag hade mina värsta stunder i livet. Och det är gult, och det är fult, men ändå en plats där jag samexisterat med de jag känner.
För när jag sitter här på balkongen där jag för några kvällar sedan hade ett trevligt samtal med min bästa vän, där jag för ett år sedan undrade över vad som skulle hända med mitt liv, för att några kvällar senare inte tänka på någonting alls, där jag för två år sedan umgicks med helt nya bekantskaper och för första gången fick äta kladdkaka med tjejen jag är upp över öronen förälskad i, då känner jag mig hel på sätt och vis. Inte som att cirkeln är sluten, för det hoppas jag aldrig någonsin sker, utan bara att cirkeln är mer utvidgad. Att mitt liv hoppar bakåt lite, så att fler får plats.
Och det är då jag älskar mitt Uppsala i dess kyliga morgonutstyrsel och fågelkvitter.
Skrevs den 25 juni 2010 klockan 1:27 e m · Kategori: Min dag
Du ser ut som en sliten alkis, sa far för några dagar sedan. Det tar jag som en komplimang.
Folk som är bra på att planera är lyckliga, och det känner jag av nu. Jag har inte planerat eventuella systeminköp, eller mat ens. Men vad spelar det för roll när man är en lirare av galaktiska proportioner? Eller, jag snor mat och några öl hemifrån. Kanske även fräscha kläder. Jag har ju kört på samma festutstyrsel fyra dagar i rad, och varenda dag haft förhoppningen att jag ska umgås med olika personer. Sedan insåg jag att jag inte har så många vänner, i alla fall inte så många vänner som är roliga. Men jag skäms inte, utan lever bara upp till pappas inledande citat.
Det är bra väder. Jag har lite pengar. Bruna skor. Cykel. Snart vänner. Och kanske kanske lite verklighetsförstärkande. Glad midsommar!
Skrevs den 24 juni 2010 klockan 2:37 f m · Kategori: Min dag, Tankar
Jag sitter för tillfället på golvet. Alkohol- och nikotinruset har sedan länge flytt min kropp, och tröttheten börjar komma sakta. Jag har inte sovit på 40 timmar, och det kan ju tyckas vara ganska alarmerande. Eller, det är väl ganska alarmerande.
Min sängkamrat sover sedan en och en halv timme, men jag har för mycket att tänka på. Jag vill äta köttbullar och potatismos, med en massa människor. Jag vill titta på fotboll, och bara samtala. Det var längesedan, jag fick samtala och skratta och skämta och lyssna i en och samma situation. Allting blev så allvarligt någonstans på vägen. Allting blev så betydelselöst någonstans på vägen.
Jag försökte titta på stjärnor idag. De ska ju finnas där uppe i himlen. Jag satta ölflaskan, den femte, till munnen och kisade hårt för att se något på den blåa natthimlen. Jag såg endast röken jag blåste ut. Allt var lönlöst. Men det beror väl så klart på vart man letar, för nog hade jag några stjärnor runtom mig som dansade på stenhällen – och det var inte en salut till dekadens, utan mer en fridsam företeelse, något oabstrakt i min dimma.
Jag funderar på att ge Madelene en kyss. Hon sover fridsamt. Ge henne en kyss som tack för en klar afton, som oavsett alkohol och nikotin aldrig släppte greppet. Kanske även för att hon nu är 18. Kanske för att hon är förbannat snygg i Partille-tischa och trosor. Kanske.
Skrevs den 13 juni 2010 klockan 1:55 f m · Kategori: Tankar
Är inte lika skoj som jag trodde tror jag. Det finns inte mer att göra, hur mycket man än försöker. Det är tråkigt. Förresten hostar jag som fan. Har huvudvärk på grund av den just nu. Heja afterlife!
