Jag sitter för tillfället på golvet. Alkohol- och nikotinruset har sedan länge flytt min kropp, och tröttheten börjar komma sakta. Jag har inte sovit på 40 timmar, och det kan ju tyckas vara ganska alarmerande. Eller, det är väl ganska alarmerande.

Min sängkamrat sover sedan en och en halv timme, men jag har för mycket att tänka på. Jag vill äta köttbullar och potatismos, med en massa människor. Jag vill titta på fotboll, och bara samtala. Det var längesedan, jag fick samtala och skratta och skämta och lyssna i en och samma situation. Allting blev så allvarligt någonstans på vägen. Allting blev så betydelselöst någonstans på vägen.

Jag försökte titta på stjärnor idag. De ska ju finnas där uppe i himlen. Jag satta ölflaskan, den femte, till munnen och kisade hårt för att se något på den blåa natthimlen. Jag såg endast röken jag blåste ut. Allt var lönlöst. Men det beror väl så klart på vart man letar, för nog hade jag några stjärnor runtom mig som dansade på stenhällen – och det var inte en salut till dekadens, utan mer en fridsam företeelse, något oabstrakt i min dimma.

Jag funderar på att ge Madelene en kyss. Hon sover fridsamt. Ge henne en kyss som tack för en klar afton, som oavsett alkohol och nikotin aldrig släppte greppet. Kanske även för att hon nu är 18. Kanske för att hon är förbannat snygg i Partille-tischa och trosor. Kanske.