Det är något charmigt med kringresande människor. Sådana som flyttar runt i landet ganska mycket. Jag känner några, och det är alltid en viss aura kring dem. Att är lite flyktigt. De människorna knyter band till andra människor, och har till slut en imponerande bekantskapskrets som sträcker sig väldigt långt, geografiskt sätt.

Men jag avundas de inte.

Det är något mer kring det hela att vara kvar på ett ställe. Jag sitter på en balkong nu, och solen går upp för en alldeles ny dag. Visst finns det ställen där man liksom fått sitt, och helst inte besöker igen. Ibland är man tvungen att besöka de. Det finns även ställen man gärna besöker igen, och varje gång man gör det har man förväntningar. Ibland lever händelserna upp till förväntningarna, andra gånger inte – men det spelar ingen roll. Man går på sina egna gator. Och likt en stockholmsförfattare, som Söderberg, kan man stundtals känna sig.

Varje plats har något speciellt. Jag sitter på en balkong, där en del har hänt i år. En del saker hände sommaren ifjol. Och andra saker hände sommaren året innan dess. Det finns ingenting som kan betyda mer för mig, än att vara på mina ställen. Att besöka en barndomsväns hem, där man har minnen från nästan varenda vecka man levt de senaste nio åren. Eller en säng man har sovit i, och pratat ända in på småtimmarna. Eller den där kullen, där man joggat, cyklat, åkt pulka, fikat och bara varit. Ja, det är många ställen i Uppsala jag bara varit.

Det gör mig lycklig att åka förbi ett område och peka och säga att där, där bor någon jag känner. Att där, där var det första gången jag kysste någon, eller där var det jag ägnade otaliga nätter åt att spela tv-spel. Eller där, där är ett ställe jag hade mina värsta stunder i livet. Och det är gult, och det är fult, men ändå en plats där jag samexisterat med de jag känner.

För när jag sitter här på balkongen där jag för några kvällar sedan hade ett trevligt samtal med min bästa vän, där jag för ett år sedan undrade över vad som skulle hända med mitt liv, för att några kvällar senare inte tänka på någonting alls, där jag för två år sedan umgicks med helt nya bekantskaper och för första gången fick äta kladdkaka med tjejen jag är upp över öronen förälskad i, då känner jag mig hel på sätt och vis. Inte som att cirkeln är sluten, för det hoppas jag aldrig någonsin sker, utan bara att cirkeln är mer utvidgad. Att mitt liv hoppar bakåt lite, så att fler får plats.

Och det är då jag älskar mitt Uppsala i dess kyliga morgonutstyrsel och fågelkvitter.