Skrevs den 6 maj 2010 klockan 8:00 f m · Kategori: Musik
Jag har konsekvent undvikit att skriva om det faktum att jag är i slutspurten av IB-programmet, och låter det uppta all min fritid, egentid, arbetstid etc. Och det tänkte jag fortsätta med.
Något jag gått runt och tänkt på de senaste dagarna har varit huruvida jag ska skaffa Spotify Premium. Det är inte så att jag för en gångs skull tröttnat på reklamen (som jag inte tycker är så där överdrivet jobbigt), utan mest för att jag tröttnat på att internet inte är en självklarhet överallt.
När jag pluggar på Carolina Rediviva saknar jag nästan alltid internet på datorn. Och det är där behovet av ett Spotify Premium kommer in, nämligen att ha musiken tillgänglig när man inte är ansluten. 99 blyga kronor per månad kostar det, och det har för mig länge känts som en klart överkomlig summa pengar.
Men på senaste tiden har jag tänkt på de här 99 kronorna. De kan ju lätt bli en börda, som mitt mobilabonnemang, som jag blir lika förvånad varje månad över att jag lyckas betala. Eller mja, jag har ju fått två varningar från Tele 2, men då rycker jag i alla fall upp mig!
För 99 kronor per månad skulle jag ju kunna köpa ett äldre album. Det blir ett album per månad. En långsiktig investering. Låtarna kan jag alltid komma åt, till skillnad från Spotify Premium, där jag har låtarna så länge tjänsten tillhandahålls. Vilket i den digitala världen alltid är fruktansvärt ovisst. För 99 kronor per månad, bör jag annars ha råd med cirka 11 låtar på iTunes (förutsatt att de kostar 9 kr styck), och med tanke på att jag slukar musik från tidigare årtionden oftast (jag är helt enkelt inte det digitala dunkets fanbärare), så tror jag att jag tjänar på att köpa musiken. Ny musik hittar jag emellanåt, men det kommer inte så stora mängden på så kort tid att de överskrider typ 5-6 per månad.
Titta! Vem var det som sa att jag är dålig på att planera mina pengar?
Skrevs den 2 maj 2010 klockan 7:42 e m · Kategori: Musik, Tips
Biljetten till Emmabodafestivalen är nu införskaffad. 965 svenska kronor.
Det blir alltså (Johnossi) Billie the Vision and the Dancers samt The Very Best för mig. Inte för att de andra banden inte tilltalar mig, utan för att Billie och The Very Best spelar i en mycket högre klass än resten (av de jag hört då).
The Very Best är jävligt afrikanska. Fastän bara en snubbe i bandet är brun så är de jävligt africa. Riktigt soft musik för att säga det simpelt. Och lagom kaxigt namn. Lyssna på deras album och på guldkorn såsom Warm Heart of Africa (med Ezra Koenigs gudomliga röst), Julia och M.I.A-featen Rain Dance.
Skrevs den 21 mars 2010 klockan 2:48 e m · Kategori: Musik
Efter lite PHP och MySQL-strul är jag tillbaka!
Mitt första inlägg efter min återuppståndelse måste handla om Broken Bells. James Mercers och Danger Mouses band, som för någon vecka sedan släppte sitt fantastiska debutalbum.
Lyssna på The High Road, Vaporize, The Ghost Inside, October….
Skrevs den 9 januari 2010 klockan 4:28 e m · Kategori: Musik, Tankar
Det är med samma desperation i rösten som Johnny Borell sjunger Come back to me, med samma uppgivenhet som Roger Waters sjunger om Syd, och med samma klarhet som Ezra Koenig sjunger I just wanted you, I just wanted you, som jag för tjugonde gången denna månad uppdaterar mig om James.
Jag besöker ständigt The Shins Myspace, och jag ser att senaste inloggningen var dagen innan, och genast kontrollerar jag deras bloggar, hemsidor, wikipedia och bilder. Något nytt bara. Ett livstecken. Men inget.
Och jag har nu kommit till den punkt, där kärleken till deras musik, nästan sliter itu mitt hjärta. Jag vill höra ihop med de hela tiden. Höra dem, levandes, med mig, när jag tar mig hemåt en sen natt eller tidig morgon.
Skrevs den 7 juni 2009 klockan 10:14 e m · Kategori: Musik, Reaktioner
James Mercer berätta härommånaden att Marty och Jesse inte längre är Shins-medlemmar. Vilken jävla bomb.
Jag tyckte det var okej först, det är ju James som är min högst älskade sötnos, men efter att ha tittat på gamla videor är jag ledsen.
Titta på hur Marty ler mot sin bandkompisar när han spelar bas, eller hur Jesse nonchalant elegant timar sina trummor. De må vara annat än toppmusiker, men älskade är de fortfarande. Jag förlåter James bara om nästa album får mig att komma.
Skrevs den 9 februari 2009 klockan 10:09 f m · Kategori: Musik
Så här på morgonkvisten har jag låtit Vargs röst ackompanjera min frukost, och dusch. Ljuv musik helt enkelt – perfekt för duschen. Så jag delar med mig av detta musiktips:
Vargs album Alternativet är Ensamhet finns här! (Gratis!)
Skrevs den 18 januari 2009 klockan 7:38 e m · Kategori: Musik
James Mercer. Gud, smaka på efternamnet bara. Mörserr! Det är så jag uttalar det, och det kittlar till i tungan varenda gång. Han är min youtubeförströelse, min stora idol som jag önskar skulle hänga på väggen och den jag allra mest vill efterapa om jag skriver. Eller om jag klär mig, vilket jag gör ganska ofta.
ÅÅÅÅH! Jag ska nu sätta in alla redskap som finns för att stoppa min vilja nu. Alla hjärnceller ska kopplas in, vissa nervtrådar ska blockeras och jag ska ha hammaren till hands. Jag ska undvika att börja varenda stycke i samma stil som denna helt enkelt. För det är verkligen så jag känner. Det finns så mycket bra med honom, James… Hans ansiktshår!!! Ja, det är tre utropstecken! Jag vill ha sånt ansiktshår om jag nu skulle få för mig att odla sånt, vilket jag kanske gör. Slutspelsskägg, det måste vara någon sportturnering på gång eller hur?
James skjortor är alltid underbara. Ingen person bär äldre-män-skjortor på ett lika ungdomligt och sexigt sätt som han. De bara sitter där, på James. Instoppade dessutom, fy fan, o-instoppade skjortor är så jävla emo. Så tycker han, så tycker jag. Så det är med mycket skam i kroppen jag ändå envisas med att ha skjortan utanför byxorna. Och byxorna! Underbart snygga kostymbrallor, de bruna är de snyggaste. Och fantastiska skor. Enkla, fantastiska, stiliga skor.
Sedan står han där. Som den James Mercer han är, med sin gitarr. Ibland en akustisk, men oftast med sin gula sunburst Gibson Les Paul, från 1978. Den är underbart sexig, och han spelar sina låtar så läckert.
Och även om han är min stora man crush, så är det inte klädseln eller utseendet som får det att pirra i tjongen. Det är hans musik. Frontmannen i The Shins är han, och hans texter är nog på det sätt Gud skulle skriva Bibeln. Helt oförståelig om man inte var smart nog. Jag tar mig rättigheten att säga så, för texterna är verkligen för intelligenta för att vara skrivna av en kille från Portland, USA. Och med låtar som New Slang, Australie, A Comet Appears, Gone for Good, Caring is Creepy, Pink Bullets, Young Pilgrims, Sleeping Lessons, Phantom Limb, Spilt Needles, Turn On Me, Saint Simon, Red Rabbits, They’ll Soon Discover med många fler så är han nog perfektion. Den absolut bästa låtskrivare som jag snubblat över, men aldrig på tyvärr, och jag kommer älska hans texter för evigt. En mer intelligent låtskrivare, rimmare, poet, har jag aldrig haft nöjet att läsa och lyssna till. Hans fantastiska röst som ALDRIG blir fel är fantastisk. Han underbara musikaliska ådra, som han ofta använder med sitt lallande, hans otroliga melodier och den allmäna lekfulla känslan i hans låtar.
James Mercer är kungen av pop. Indiepop. Och han är ohotad där uppe på toppen, och han vet inte ens om att han är där. Vilket gör honon än mer fantastisk.
Jag skulle dö lycklig om jag fick träffa honom. James…
Bara Gud kan göra en cover av Neil Youngs Harvest, och få den att låta bättre än originalet.
Skrevs den 28 november 2008 klockan 8:38 f m · Kategori: Musik, Recensioner
Med en kaffe i handen, och en lussebulle, skriver jag nu denna blog med tårna. Jag har hunnit med några genomlyssningar av albumet. Besvikelsens beska smak finns kvar, ändock mycket mindre nu än efter första genomlyssning. Skillnaden mellan Day & Age och de andra albumen är många. Borta är indiekänslan och den mer otämjda kärleken som Flowers hade i sina tidigare låtare.
Killers är inte längre något indieband. Egentligen har de väl aldrig varit det på riktigt, men när de nya låtarna har hiphop-beat och många olika extrainstrument som saxofoner finns med – ja, då kan jag konstatera att Killers inte längre är indie. Alls. Och jag bryr mig inte. För när Day & Age är bra, då är det jävligt bra!
Albumet sparkar igång med Losing Touch. Brandon berättar att han inte har bråttot, utan att du gärna kan springa och tjalla. En uppväxt i Las Vegas verkar ha börjat visa sina spår. Eller så kanske jag bara felciterar – men hallå, alla gör det..
I'm in no hurry, you go run
And tell your friends I'm losing touch
Fill their heads with rumours of impending doom
It must be true
Human kör igång sen, som alla trott – är vi mänskor eller dansare? Fråga inte Brandon, för han verkar inte sitta på några svar. Spaceman följer, en poppig låt som verkligen är ruskigt bra. Sedan måste Flowers fått en smäll – för Spacemn följs av Joy Ride. En låt jag oavsett många försök bara inte kan gilla. Mest för att han töntar sig och säger ”The Sierra” för bergen….
A Dustland Fairytale, This is Your Life, I Can’t Stay och Neon Tiger är 4 underbart bra låtar. Albumet rundas sedan av 2 ganska kassa låtar. Aja, Killers prickade 70% rätt åtminstone – vilket är fler än många andra artister. Tråkigt, ja – men var ligger motivationen för perfektion när man tjänar tre polacker per sekund?
Skrevs den 26 november 2008 klockan 10:23 e m · Kategori: Musik, Reaktioner
Den är här. Den ligger bredvid mig just nu, iTunes jobbar för fullt med att föra över låtarna. Jag har Day & Age, Jim är min hjälte som fann den på Åhléns efter att Tropez Records gjorde mig besviken. JA!
Namnet är Pourab Paul och jag är nöten bakom bloggen. Jag är aderton år gammal och läser sista året på gymnasiet, IB-programmet. Uppsala är min favorit- och hemort, där jag tillbringar mina dagar med att slita vid läsböcker, fotografera, spela gitarr och umgås med vänner och flickvän. Med ojämna mellanrum kommer jag skriva om mitt liv, filmer jag sett, musik jag lyssnat på, folk jag umgåtts med, ställen jag besökt och annat intressant. Kommentera gärna!
