Jag har hittat de perfekta manschettknapparna. De säljs tyvärr endast på någon New York-butik och Amazon… Och kostar 50 dollar som inte existerar på mitt bankkonto.
Men de är perfekta. Alldeles underbara.
I’m on a motherfucking bat-mobile.
Sedan jag var liten, eller kortare bara kanske, så hade jag en dröm. Precis som Martin Luther King Jr. drömde jag om ett fordon. Han om en buss, jag om en bil. Inte vilken bil som helst, utan världens tuffaste bil. Den hade vingaktiga dörrar, raketmotorliknande grejer och såklart kunde den flyga. Det är väl ganska uppenbart att min drömbil var en bil från en film. En bil jag aldrig sett på riktigt i mitt liv. Det kan ha berott på att filmen jag såg den i var från 1985, och uppföljarna till den filmen släpptes året innan jag föddes. Men, gamla bilar är inget sällsynt på bilvägarna, men jag har ännu till dags dato inte sett en sådan bil.
Efter lite efterforskningar vet jag att anledningen till att jag inte sett en sådan är att den endast såldes i USA. Att den endast tillverkades i två år är också det en anledning till att jag aldrig sett en sådan.
Bilen är såklart en DeLorean. En DMC-12. Bilen som Doc Emmet Brown bygger om till en tidsmaskin, genom att använda sin flux capacitator. Bilen som Marty använder för att flyga till November 1955 från 1985. Han flyger sedan tillbaka till 1985, sedan till 2015 (bilar flyger), tillbaka till 1985, tillbaka till 1955, till 1885, till 1985. Många resor, i den kära DMC-12, bilen som byggdes av DeLorean Motor Company mellan 1981-1982, varefter företaget gick i konkurs.
Nu har ägarna till rättigheterna till bilen bestämt sig för att producera DMC-12:an igen. Inte världens snyggaste, men nog fan världens coolaste bil. Mest respektingivande. Perfekt för att ragga Back to the Future-fans. De kvinnliga (om sådana finns). $57 000 hamnar prislappen på, vilket är dryga 350 000 kronor. Jag tjänar cirka 13 000 kronor per år. Så, om 26 år har jag råd. Då är jag bara…. 43 år. Perfekt ålder för att köra en 80-talsdesignad bil. Min alldeles egna tidsmaskin. Min DeLorean. Häftigt!
Det var en grå och trist dag, dagen då vi tog vårat första klassfoto.
Imorgon är det klassfoto, eller, rent tekniskt är det det idag. Jag är inte stressad över kläderna, än. Det får vänta till morgonen. Skjorta och byxor, enkelt val. Slipsen kanske, mest för att den är fin. Satsar på att sakta bli lite mer Barney (inte i attityd).
Skolan är i gång märker man. Jag sitter med varm choklad och en fet fysikbok. Bredvid mig ligger en tjock kemibok, en roman samt den tjocka 13:e upplagan av SAOL. Jag är glad tack vare det. Det känns mindre som att jag slösar bort min tid när jag löser frågor som ”Does the values given by an odometer show a scalar or a vector quantity” och regelrätta problem. Jävligt skönt, för det mesta. Att läsa en bok är också väldigt härligt, och tack gode gud för skolan som tvingar mig till att läsa. Frivilligt gör jag det aldrig, och det är ganska konstigt. Ganska jobbigt att börja.
Ny skolväska inköpt också. Nu får jag in; 1. Mattebok, fysikbok och dator. 2. Kamera, bok och dator. 3. En kanin. Härligt. Bara cykeln kvar, så kan jag glida med stil med Jim och Jonas till skolan. Precis som förr, i alla fall Jim-aspekten.
Bara att klistra fast en ”Press”-klisterlapp så är det klart!
Alla har en. Vare sig de vet eller inte, så har alla en drömgitarr. Det spelar inte någon roll om man är tondöv, idiot, afrikan eller Robert Wells, man har alltid en vacker gura som finns där i ens drömmar. Man vill röra vid den, smeka halsen och dra fingrarna över strängarna nära stallet. Man föreställer ibland att andra, mindre snygga och mindre bra gitarrer är den gitarren man drömmer om. Man kommenterar gärna de flesta gitarrer, där vitsorden alltid uttalas först efter man jämfört gitarren med den i ens drömmar.
Jag har en gitarr som jag drömmer om. Den är kurvig. Den har en lång, smal hals. Ljudhålet är lite tight, men inbjudande (okej, det räcker). Jag älskar att fingra på den (okej, nu slutar jag, jag lovar). Det är en Fender, vilket inte gör saken sämre. Visst, min nuvarande är en liten kändis, av det spanska demonmärket Rodriguez. Men ärligt talat, hur många brudar får man på fall när man säger:”Tja, jag har en Rodriguez, ska vi gå någonstans?”. Inget jag sagt än i mitt liv. Dels för att jag väntar på min Fender, dels för att en sådan pickup-line sparas till en riktig bystig pangbrud.
Min drömgitarr är inte vilken gitarr som helst. Inte vilken Fender som helst heller. Det är en Fender Sonoran SCE California Series Lake Placid Blue. Jag älskar långa namn på saker, känns som en enorm penisförlängare, som imponerar på små tösar vilken dag som helst. Yes! Den är blå också. Jag drömmer alltid om nätterna om den. Den kommer in någonstans mellan drömmen om Jessica Alba (egentligen är det Natalie Portman som gäller för mig, men henne sparar jag till mina dagdrömmar) och drömmen om en stor skål med den underbara dulche de leche-glassen med Crispyströssel (choklad fungerar med allt). Jag drömmer om att jag sitter där med goda vänner på stranden, jag har en förbannat snygg hatt och en Fender Sonoran SCE California Series Lake Placid Blue (RAWR) i händerna. Jag lirar lite svängiga låtar som Siste Mohikanen och andra som jag sjöng på lekis.
30:e September väntar jag mig min Fender Sonoran SCE California Series Lake Placid Blue. Jag längtar som bara den!
