Imorgon börjar jag jobba. Eller idag. Om sju och en halv timme.
Jag ska alltså upp tidigt. Fast, om jag nu ska vara knegare måste jag ju vara en knegare. En arbetsmyra.
Så jag försover nog mig. Och springer upp, borstar tänderna i duschen, klär på mig medan jag rakar mig, och tar en macka för att käka den när jag cyklar. Och jag cyklar fortfortfort. Jag kommer fram, svettig som ett tjockisläger, och släpps in på företagsområdet. Vid lunch springer jag iväg och trycker i mig något, i bästa magsårsmaner, och jobbar sedan tills klockan slår fem. Då får jag äta middag, och ta en after-work. Dricka dricka dricka. Vatten vatten öl. Och i en perfekt värld skulle jag ragla hem, slå sönder glas, väcka ungarna och flåsa i frugans öra. I en perfekt värld. För det är så det är, när man jobbar.
Skämt åsido kommer livet ge mig kuk när jag ska upp klockan sju. Men det är pengar, och sådant kan man aldrig bli osmakligt mätt på.
Jag ville bara säga att det är beundransvärt av Östros att försvara sin kära ledare och partikamrat mot Odells idiotiska påhopp. Högern slänger dynga ur sig, rösta rött.
Nä jag bara skoja.
Odell imponerade på mig. För om det är osant det, att han bara slänger ur sig moderpartiets pr-”dynga”, så är han ball. Sällan man ser en skarp politiker i Sverige. Inga vässa tungor i Sveriges riksdag, sägs det i mitt rum just nu av mig.
Mona Sahlin säger inte så mycket. Kallade det för respektlöst bara. Det föll henne aldrig in, att Odell kanske saknar respekt för henne? Det föll henne aldrig in, att hon som partiledare ska vinna trovärdighet, och att hon saknar det pga tidigare klavertramp?
Det föll förresten aldrig Östros in, att resten av partiet inte grinar lika illa, eftersom de vet att det är dumt att ta upp alla de saker Sahlin gjorde, som fick henne att avgå som vice-statsminister ’95. Östros, din gamle lirare.
Skrevs den 7 juni 2009 klockan 10:14 e m · Kategori: Musik, Reaktioner
James Mercer berätta härommånaden att Marty och Jesse inte längre är Shins-medlemmar. Vilken jävla bomb.
Jag tyckte det var okej först, det är ju James som är min högst älskade sötnos, men efter att ha tittat på gamla videor är jag ledsen.
Titta på hur Marty ler mot sin bandkompisar när han spelar bas, eller hur Jesse nonchalant elegant timar sina trummor. De må vara annat än toppmusiker, men älskade är de fortfarande. Jag förlåter James bara om nästa album får mig att komma.
Skrevs den 29 mars 2009 klockan 10:47 e m · Kategori: Reaktioner, Tankar
Jag har upprört berättat för vänner och syster om en artikel på aftonbladet.se (http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4768994.ab). Jag berätta om den där kvinnan, som vägrade gifta sig med en viss man, som då beslöt att kasta svavelsyra på henne. Hon blev blind, och fick massor av ärr efter omfattande ingrepp.
Jävligt tråkigt. Verkligen, jag kommer aldrig förstå hur det är att vara blind, hoppas jag, och hur det måste kännas att få hela ens ansikte förstört. Jag känner för henne med nästan hela mitt hjärta. Det är en väldigt tragisk historia, och killen som kastade förtjänar ett hårt straff.
Men, det finns gränser. Vad fan, vi är människor – är det inte lite väl förlegat att köra öga för öga? Mannens straff är nämligen att den blinda kvinnan ska få droppa syra i hans ögon. Pia tycker det är rätt åt han, what goes around comes around. Men jag kan bara inte se det. Jag skrev att jag kände för henne med nästan hela mitt hjärta, 90% av hjärtat. Jag kan dock inte se henne som det offer hon egentligen är, när hon talar om hämnd. Det mannen gjorde var ofattbart brutalt. Men att hon ska vara lika hemsk och göra honom blind? Efter att han bett att åtminstone få behålla sitt ena öga.
Jag vet att jag säkert skulle vilja hämnas på mannen. Och jag skulle nog vara glad över att veta att Sveriges lag skulle hindra mig från det. För nog fan är hon nästan lika hemsk som han var, det mansvinet. Det känns bara som att sjunka till hans nivå är minst lika hemskt som hans dåd, nu är det ju han som är offret. Tänk att veta att man blir blind om några veckor…
Jävla underutvecklade mänskor. Speciellt killen, men även tjejen.
Folk, en massa folk, kom typ samtidigt. Som att de pratat ihop sig innan – eller så är det helt enkelt människor som är mycker mer punktliga än vad jag är. Jag låter ofta snyggingar stå i kylan, långisar vänta i timmar och lärare sakna min sorgliga kroppshållning åtskilliga kvartar av lektioner.
Så. Nu var alltså hela huset, eller, hela nedervåningen fylld prick 17.00. Den var tom så när på en syster-yster med töntfaktor 98,7 fem minuter innan fem. Bla bla, lång ståry kort, pappa kom. Blev överraskad. Glad. Kramades mycket. Vi sjöng efter några timmar (folk var mer angelägna att få supa ner sig). Och jävligt god mad, courtesy of mor & friends.
Men nu ska jag ju egentligen berätta om ett svin. Ett äckel. Jag kallar folk för äckel ibland, utan att mena det – då jag faktiskt tror gott om fler än vad man kan tro. Jag visar det bara inte, tjänster gör jag inte i onödan liksom. Men jag har mött ett äkta äckel. Han var inte ens tio år. Men jisses, den killen. Han hann på knappa fyra timmar säga att jag var konstig som satte ballonger på kuken, att jag var cp, att min vän Alexander såg ut som en tjej, han mobbade Alexanders bror (som är många år äldre), han sa att han ‘ägde alla på wow och cs’, han bokstaverade fuck you i femton minuter nonstop, han hakade upp sig på ord, han slickade min systers kudde, han pratade om trekanter, han hotade mig med stryk, han bad alla hålla käften, han sa ‘vad fan glor du på idiot’ till Alexander, han hade sönder saker samt vägrade lyssna på ett ord jag sa.
Och, jag är ju som jag är, så femton minuter innan han skulle dra så brast det. Jag berättade att han var en oförskämd snorvalp. Att han genast skulle släppa allt som tillhörde mig, och lämna mitt rum. Och han skulle bara våga tilltala mig igen. Jag kalla nog honom för apa också.
Jag var redo på böl. Han skulle gråta, lida, be om förlåtelse. Han skulle kyssa mina fötter, dra i mina byxben och samtidigt som han bildar en ocean av tårar så skulle han snörvla fram förlåt på minst femton olika språk.
Äcklet skrattade, och sa att jag skulle hålla min käft. Dö.
Skrevs den 11 januari 2009 klockan 9:16 e m · Kategori: Reaktioner, Tv
Efter väldigt mycket tänkande över en lång tid kom jag fram till att den där coola serien om Sidney och Nigel där de letar skatter hette Kultjägarna. Efter lite mer detektivarbete fann jag det engelska namnet, orginaltiteln, ‘Relic Hunter’. Producerades i 3 år, så antagligen finns det 3 säsonger.
http://www.imdb.com/title/tt0207919/
Jag måste få lite pengar först, sedan beställer jag nog hela serien. Mumma!
Skrevs den 25 december 2008 klockan 5:19 e m · Kategori: Reaktioner, Tankar
Det finns människor som saknar liv, som jag nu. Lite sorgligt, men ett avsaknande av liv är helt OK i December. Vad som inte är okej är om man skyltar med att man saknar liv. Om man skyltar med att man saknar något bättre att göra. Att man blir bitter, eftersom man helt enkelt aldrig förstod frasen ‘get a life’.
Ja, mina damer och herrar, årets i-landsproblem är korat. Det är inte folk som gnäller på skolmat (där även jag platsar), inte folk som gnäller över helgens tv-tablå (återigen jag) utan det är något av en proportionellt större skala. Detta i-landsproblem blev ett faktum igår, under julafton. Bara det facto att ha ett icke livsviktigt problem under julafton skvallrar om bristen på kunskap om innebörden i ‘get a life’. Jag surfade in på Aftonbladet, källan till all världens kunskap, och läste där om hur Lasse Kronér inte gillade lila.
Svett, tänkte jag, och sket fullständigt i nyheterna om ett dödsfall och skottdrama för att istället klicka på Lasse Kronérs bildfyllande nuna mitt på aftonbladets startsida. Tydligen håller Lasse Kronér med svensson om att lila julstudio var det absolut hemskaste som hänt sedan Förintelsen. Många hade ringt in till SVT, och mejlat (!), för att klaga på att julstudion var lila. Och som om det inte vore illa nog, Lasse Kronér bar en lila slips. Oh noes, typiskt SVT att tvinga Kronér att ha en snygg slips (för en gångs skull).
Nej, jag har aldrig förstått mig på människor som ringer in till tv-kanaler för att klaga på petitesser när hemskheter som värdelösa tv-tablåer och svält finns. Så, även om jag försöker ligga lågt med hur lite jag har att göra nu under julhelgen – så vill jag högtidligt proklamera att de som ringde in till SVT – under julafton – för att klaga på julstudions färgval vinner priset för Årets I-Landsproblem, även kallat Världens Onödigaste Människa. Jag delar ut priset med lite bitterhet, för jag trodde att jag skulle kamma hem priset i år med mina tre nomineringar i kategorin. Tur som fan att ett nytt år börjar nästa vecka. Har ni inte också tänkt på hur hemskt det är att lågstadieelever bara för 10 gratis blyertspennor per termin?
Denna man knep fjolårets Världens Onödigaste Människa rakt framför näsan på mig!
Skrevs den 5 december 2008 klockan 9:55 e m · Kategori: Min dag, Reaktioner
Fy fan vad Uppsala ser ut som en överkörd Bert Karlsson. Ful, gropig och en jävla massa hjulspår.
Efter några veckors skolbussande, besteg jag återigen min kärringcykel. Inte för att jag kände mig särdeles hurtig, eller ens lite sugen på frisk luft – utan för att jag dels missa bussen och dels för att jag ville komma i tid. Det gjorde jag inte. Fast, vem bryr sig om petitesser som två minuters försening? Inte jag, och inte min mattelärare. Längre.
Nu handlar inte denna text om små värdsliga ting som frånvaro och läsvilja, utan snarare de saker som jag lagt märke till idag. Det första jag såg var vid Bolandsparken. Den var typ borta. En legion av grävmaskiner stod uppradade med stora gapande hål i marken kring de. Jag vet inte vad de ska göra, bunkrar eller kaninfällor? Såg ut som ett första världskrigsstridsfält, och tro fan inte att världen var snygg under första världskriget. De slogs egentligen om spenatmos. Hela Europa såg ut som spenatmos. Men curry. Och döingar. Och gropar.
Efter förvåningen lagt sig efter att ha sett den massakrerade bolandsparksområdet cyklade jag kvickt vidare över lera och is mot skolan. Bara 50 meter längre fram bygger de. Jag visste i och för sig att de bygger där, men ändå. De bygger överallt. Precis överallt. Eller, jag måste ändra lite. De bygger inte. De gräver. Som om stadsplanerna gått i pension och praktikanterna från sandlådan fått ta över.
Ne, Uppsala ser på sina håll helt förjävligt ut. Jag blir nästan lite ledsen i ögat när sånt händer – men det utlovas snyggare områden om cirka fyra år. Den som ser, får lever… eller hur säger man?
Skrevs den 26 november 2008 klockan 10:23 e m · Kategori: Musik, Reaktioner
Den är här. Den ligger bredvid mig just nu, iTunes jobbar för fullt med att föra över låtarna. Jag har Day & Age, Jim är min hjälte som fann den på Åhléns efter att Tropez Records gjorde mig besviken. JA!
Namnet är Pourab Paul och jag är nöten bakom bloggen. Jag är aderton år gammal och läser sista året på gymnasiet, IB-programmet. Uppsala är min favorit- och hemort, där jag tillbringar mina dagar med att slita vid läsböcker, fotografera, spela gitarr och umgås med vänner och flickvän. Med ojämna mellanrum kommer jag skriva om mitt liv, filmer jag sett, musik jag lyssnat på, folk jag umgåtts med, ställen jag besökt och annat intressant. Kommentera gärna!
