Allt detta blixtrar förbi i hjärnan när den gör allt förutom att försöka somna. Skolinsomnia här, som vanligt, fastän jag inte är killen som får fjärilar i magen pga skolan. Det är liksom något man skulle ha som liten, något som jag fick, något som jag fortfarande får. Jag har gett upp nu, klockan är endast 01.05, men jag vet när det är dags att inse sanningen. För sanningen är något jag har insett. Jag tänker på händelser som kan hända (högst o-troligt) där jag får bruka våld och agera hjälte. Jag är en liten egoist med sömnproblem. Med hjärnproblem. En liten jävel som bara för 5 minuter sedan föreställde sig sina vänner och deras syskon, samt sig själv och sin syster på en stoor trädgårdsfest. Jag var så klart festens centrum, om inte det är egoism så är det i alla fall tecken på att jag är väldigt upptagen med mig själv. Vilket jag är. Vilket jag alltid varit. Vissa har stört sig på det, andra har ignorerat det. Jag väntar fortfarande på den som förstår sig på det.
Svammel är bra när man inte kan somna. Så sent som idag tänkte jag på hur jag i brist på annat att skriva gärna börjar kritisera, för det är något jag är bra. Allt suger, men tyvärr lämnar det, enligt normal logik, lite som är bra. En jävla synd enligt mig. jag funderade på att helt enkelt sluta, att stänga ner den här sidan. Den är allt som jag inte ville att den skulle vara, den är negativ. Visst om den är negativ och filosofisk (läs:skitsnack), men denna blogg har gått från hyffsat glad till deprimerad. En sån där liten en som sitter i hörnet med armarna i kors och ska tycka emot resten. För det är något jag är bra. I skrivande stund funderar jag på att inte trycka på Publicera, men … den får fungera som min bikt. Fader, jag har syndat. Jag har varit ett arsel. Jag har varit självgod. Självupptagen. Dryg. Sur. Orsaken till allt detta ska bort, jag börjar förhoppningsvis ett nytt liv imorgon. Min spåkula säger mig att jag kommer vara försenad, kommer klampa in där mitt under uppropet som idiot nummer ett. Det jag är bäst på. Tyvärr.
Jag ser på för många filmer, när jag tänker mig som en stor grön man som har ett sten på bröstet. Kära Pourab, det är så du är. Du vet, insajd.
Jag måste verkligen vara taggad inför IB2. Här skriver jag en halv uppsats, och sommarlovet har bara varit slut i en timme och fjorton minuter. Jag har det i blodet. Hjärnan säger till mig att det smarta vore att totalt skita i ett socialt liv och bara plugga. Det tänker säkert många i IB göra, det tänker kanske jag göra. Saken är den bara, att ett liv utan den sociala utom-skolan-biten är som att äta ett plastäpple. Segt, tråkigt och ja, plastigt. Jag har istället långtgående planer, eller snarare drömmar, om hur [inser_friend_name] kommer ridande på än vit häst (notera: bildligt) och räddar mig ur lektionernas djungler. Jag vet inte riktigt än om jag ska sakna sommarlovet. Om jag ska vara den där fejktuffa killen och säga:”Sommarlovet var bäzt, jag hatar skolan”, eller vara den där ärliga Pourab som säger:”Jag känner ingenting över att lovet är slut, jag känner mycket inför att börja skolan. Jag känner glädje, glädje och lycka.” För det är så det är, min lilla tveksamma osäkerhet får sälla sig till mängden av andra icke önskvärda känslor där den hör hemma, för osäkerhet har jag en bemögenhet att känna för allt. Som om jag ska ha hatt till skolan i morgon. 200 meter bort ligger Jim och tänker likadant.
Varför kan jag inte sova. Jag ska ljuga, jag bor i ett ganska intimt hus. Många vänners hus känns som hus där de kan vara en hel dag utan att se någon familjemedlem. Jag är den här killen som går in i mamma-pappas rum femtioelva gånger per natt bara för att fråga något, bara för att det känns bra att göra det. Jag är den som gärna sent på kvällen sätter mig i syrrans säng och glor på tv. Men jag är också den som vid utskällningar siktar lågt mot mamma. Jag är den som ständigt gör farsan besviken. Jag är den som kallar syrran för en massa saker, och enligt henne får mina vänner att göra likadant. Jag är den som är så ärlig jag kan vara mot alla, men ändå inte. Jag är den som kallar mig ärlig, men egentligen inte berättar mer än hälften. Jag kan säga att ingen riktigt känner mig. Jag kan säga att det finns ett par som känner mig, då det faktiskt räcker med hälften. Jag är en bra skådis, oftast. Jag är den som just nu tänker på om jag ska omformulera texten för att andra kan tänka ”dumma” saker om alla gånger jag använt ordet ‘jag’ i texten. Jag vill vara den som inte bryr sig om sånt. Jag vill vara den som bara kan vara mig själv. Jag vill vara den som inte kommer behöva skämmas över ett blogginlägg dagen efter. Jag vill vara den som är öppen. Och det tråkigaste av allt? Mina föräldrar är de som känner mig sämst. Hur annars kan man göra någon ständigt besviken? Jag är även den som under vakna timmar inte bryr sig ett skit om det.
Nu jävlar har jag griller i huvudet. Jag har under detta inlägg gått och lagt mig ett flertal gånger. Jag har funderat på likheten bland familjen Larms barn, likheten mellan Jim och Sofia, undrat över om jag skulle känna igen Jockes lillasyster Hanna om jag såg henne, undrat om folk skulle fatta att jag och Pia är syskon, undrat om hur min umgängeskrets kommer se ut i skolan nu med mina ämnesval, och nu känna mig osäker på om huruvida mina tankar egentligen bara är en spottstyver jämfört med Dina.
Jag letar efter en lämplig avslutning. Jag har nog haft ett tioatal sådana redan. Jag är uppe i över 1000 ord. Jag tror ingen kommer läsa hela texten. Och bra är det. Har du läst texten, och redan kände min tidigare halva, kan jag gratulera dig till att du har det tveksamma nöjet att känna mig bäst. Nog med larviga noir-tankar. Noir-berättandet är något som min hjärna gillar, trots att det är råtöntigt. När allt kommer omkring, är hela inlägget bara vad som blixtrar förbi i skallen för en karl med sömnproblem. Om som ni alla vet, det är svårt att skilja mellan dröm och verklighet. God natt, och snälla, ge gamle Pourab en kommentar om du faktiskt läst allt. Jag kommer som sagt skämmas imorgon.
Skrevs den 17 augusti 2008 klockan 10:53 f m · Kategori: Reaktioner, Tv
De senaste dygnen har jag lyckats få in tv-kanalernas hela dagstablå, vilken sträcker sig från väldigt tidig morgon till väldigt sen natt(/tidig morgon). Mina observeringar har lett mig fram till några slutsatser.
Tv 4+, den sämsta kanalen någonsin. Den människa som beslöt att alla ska ha tillgång till kanalen och att den skulle vara till för alla (samma skitsnack som SVT kör) var uppenbarligen inte så värst smart. Tv 4+:s målgrupp måste vara de där galna tokstollarna som sover under parkbänkar och har papperspåsar över spritflaskorna. ”Mannen som talar med hästar” trippelavsnitt, ”Hemsökta hus” dubbelavsnitt och ”Hundräddarna”. 3 smått otroligt usla serier, som får mig att må dåligt. Bara det att de två första ibland verkar vara filmade med en webcam anno 1999 får mig att förlora hoppet på mänskligheten. Enda braigheterna med kanalen är Law and Order: Criminal Intent och Conan O’brien.
Den näst sämsta kanalen är (många håller nog inte med mig) tv 6. Vem som slösar på kanalens budgetpengar så genom att köpa in serier som jag tror endast använts som tortyr på amerikanska terrorfängelser. Jag menar, Robot Wars som var smått underhållande första gången man såg programmet, men nu? Eller alla de här amerikanska programmen där de visar supercoooola saker, sådana tröttnar man ju aldrig på. Serier som ”Son of the Beach” och ”VIP” är så extremt dåliga att jag bara har lust att peta ut mina egna ögong. Att deras mest populära serie sedan verkar vara att visa så mycket Tilde Fröling som möjligt, gör det inte bättre. Enda fördelarna är repriserna av Scrubs, 2 1/2 men och The Shield.
Bäst då? Kanal 5. Så är det bara, nya amerikanska serier, underhållande egna produktioner och bra val av filmer gör kanal 5 till den mest levande kanalen och därav den mest underhållande. Kanal 5 har något för alla, det skulle tv 4 och SVT kunna lära sig av de hur man gör.
Skrevs den 9 augusti 2008 klockan 4:01 f m · Kategori: Musik, Reaktioner, Tips
Day and Age. Så säger det mest trovärdiga ryktet att The Killers nya album kommer heta.
Sam’s Town släpptes 2006, och väntan på ett nytt album som ska frälsa mig är snart över. Juni 2008 drog Killers in i studion igen, och Brandon Flowers har sagt att de ska vara klara med inspelningarna innan Leedsfestivalen, som är nästa vecka. Detta har jag vetat länge.
Men först idag, fick jag reda på titeln Day and Age. Hot Fuss, Sam’s Town och Day and Age. Jag kan för allt i världen inte komma på vad albumet kan handla om, ‘livet’ verkar som en alltför bred gissning. Brandon har sagt att han vill berätta en historia igen, som Jenny Was a Friend of Mine och Mr Brightside. Och, det är inte två dåliga låtar han vill ta känsla ifrån!
Inspirationen till åtminstone en av singlarna är David Bowie. Producerar gör Stuart Price, som även producerat Madonna!
Bandet har också gett en preliminär okomplett lista över låtarna på det nya albumet; Spaceman
Neon Tiger
Burning Up
Metropolis
Dreamland
Emerald City
Tidal Wave
Nu kan man ju tro att jag blir upphetsad för tidigt. Men jag är ganska säker på att de två första låtarna kommer klara sig till albumet. Varför? Jo… FÖR JAG HAR HÖRT DE! Japp, du läste rätt, Killers har spelat Spaceman och Neon Tiger för sin fanclub och självklart filmade någon! Och låtarna, ja, de är bra! Riktigt bra. De här nya albumet, Day and Age, kommer bli helt sjukt bra. Jag längtar. November 2008, har redan ringat in det. Får hoppas att inget annat måste hända den månaden, lite svårt att få plats med nåt annat i kalendern!
Spaceman av The Killers
Neon Tiger av The Killers
Brandon har rakat bort sin mustasch. Synd, tycker jag, han var så cool med den.
Dave Keuning i studion i full färd med inspelningarna av Day and Age.
Skrevs den 1 augusti 2008 klockan 9:52 e m · Kategori: London, Reaktioner
Here I am. I am standing in the Apple Store on Regent Street at the moment, blogging from a Macbook Pro. Just like Hank Moody (David Duchovny) does in Californication television series. He blogged about about his shitty life and how he hated people who used abbreviations, such as lol (laughing out loud) or bj (blowjob).
I am just as cool, all though I am sober and not sexified.
Plane to London got delayed, facing some difficulties Mattias and I had to switch airplane. When we arrived at London, 2 hours delayed, we had a quick food intake at McDonalds and then we headed to the place where we’re staying. Neat place, a villa kinda.
We’ve just visited Hamley’s Toy Store, heaven on earth. TOYS EVERYWHERE! Indiana Jones stuff, Harry Potter stuff, Lord of the Rings stuff and Star Wars stuff. All from replicas to lego, cars to dolls. I am so happy. Tuning out from now, Pourab, from London.
Love Apple, picture taken with Photo Booth. Ah, orgasm.
Som liten hade jag den bästaste av bra drömmar. Jag såg riktigt fram emot att få somna. Under den tid då de drömmarna pågick, struntade jag i att käbblas med syrran som jag på den tiden delade rum med. Drömmen hängde med hela dagen, det var mer en hjärnockupation. Jag dagdrömde, drömde, tänkte, och bara var den drömmen hela tiden.
Drömmens tid var när jag gick i tvåan på Kvarngärdesskolan. På lektionerna briljerade jag med min läskunnighet, mina korta superlätta fraser på engelska samt mina skickligheter i 100 decibelig sång. På rasterna umgicks jag med vänner, antingen agiterade jag bråk eller så gungade jag och sjöng Hakuna Matata. Agiterade kanske du tänkte? Men lugn, jag var en nobel agitator. With great power, comes great responsibility, sa en nu framliden, vis farbror. Jag utnyttjade min förmåga att starta bråk genom ett skevt seende, där jag alltid var den goda och de andra den onda. Ett exempel på hur min dröm alltid fanns i min skalle, och tro mig när jag säger att många av de spöade förtjänade det (på den tiden).
Min inspiration till drömmen var Batman. Dagligen byggde jag batman-gadgets och maskar på fritids med min goda vän Rodi och Alexander. Den häftiga riddaren, utklädd till en fladdermus. Han hade mask, coolt. Han hade ett eget emblem, coolt. Han hade batmobilen, coolt. Han hade mantel, coolt. Han fightades, coolt. Han var, och är, så mycket mer än den supertråkiga fikusfjanten Stålmannen. Det fanns ingen bättre förebild för en ung grabb som jag, som på den tiden trodde att han besatt superkrafter och odödlighet.
Nu ska jag berätta om den återkommande drömmen. Drömmen inleddes i min egen superhjältesgrotta. Min egna Alfred kommer ner (Michael Gough, så klart) med en kort brief om hur min skola har intagits av kriminella. Jag kommer inte ihåg vem som var bov i min dröm, och jag skulle ge mycket för att kunna minnas det. Precis som Batman kör jag till min skola i min egna bil, The Pourab mobile skulle jag vilja kalla den nu. Jag kör genom en tunnel från grottan (som är beläget under lägenheten jag bodde i) och kommer upp ur en lucka i skolgården. Precis som Val Kilmers Batman vill rädda den fagra Nicole Kidman, var mitt uppdrag att rädda någon också. Det var inte mina 3 bästa vänner jag hade i skolan, inte min älsklingslärare Lasse eller Edith, inte heller den tomteliknande (nu avlidne) träslöjdsläraren Erland. Den jag skulle rädda var även för mig en fager ungmö. Den så fagra tjejen, som alltid cirkulerade i mina tankar, den som jag i smyg tittade på under lektionerna och den som fick det att pirra så där mysigt i magen så fort man fick ögonkontakt. Hon, den flickan, den förälskelsen, var den jag skulle rädda, och på så sätt skulle jag vinna hennes hjärta. Om jag inte minns helt fel, tar jag också av mig masken och ger henne en blöt kyss. Precis som det ska vara. Den bästa drömmen som en kille någonsin kan ha.
Som en ren fotnot, och anledningen till den här bloggen, kan jag nämna att jag såg The Dark Knight idag. Den var väldigt bra, och jag tilldelar den 8.5/10. Heath Ledger är perfekt, och han klår nog Nicholsons rollprestation som rollen. Men inte med stor marginal, men det är ingen skam, då Nicholson är en otroligt bra skådis. Tyvärr övertygar inte Bale som Batman än, Batman i min dröm är och förblir Michael Keaton. I Dark Knight gör Bale, Caine, Oldman, Freeman, Eckhart, Ledger och Gyllenhaal otroligt bra insatser. Det ska de ha credds för, och det ska även Nolan ha, som gör en film i Burtonstil och inte i världsfjanten tillika superklåparen Joel Schumacher. Fuck you Schumacher (jag hatar honon SÅHÄÄÄÄR mycket)!
Nu ska jag sova. Efter denna film får jag förhoppningsvis samma dröm som den jag brukade ha för nio år sedan. Nu är det Katedral som ska räddas, min Batgrotta är i Årsta och ytterligare en förälskelse ska räddas! Vroom, nana-nana-nana-na-na Pourab!
Michael Caine i all ära, men Michael Gough kommer alltid vara Alfred Pennyworth för mig.
I mitt dagliga slösurfande kring London med pappa, fann vi en tunnelbanekarta över London. Enkel och logisk tyckte han. Men, det är de inte. Det är som gjort för att en gravt efterbliven människa som jag ska lyckas åka fel. Kanske hamnas i de ökända svartingområdena, eller varför inte i de tråkiga områden. Men, med en bra resepartner, som har koll, så kommer det gå bra för mig.
Han kommer se till att jag inte fuckar bort mig. Det enda sugiga vore ju om jag tappade bort karln…. Fast, det vore kanske bra att gå lite vilse. Kan jag snacka lite engelska och göra den bättre, så man kan få både en och två damer att snubbla för en när man bara tala engelska. Självklart ska det även upplevas lite Londonkultur: skrik, spring och skratt. Alltså, leva normalt.
Någon som tycker kartan verkar lätttolkad? Tänk på att min far påpekade att de flesta stationer har olika våningar för olika färdriktningar. Enda stationen jag kan se fram emot är såklart King’s Cross, av självklara anledningar.
Namnet är Pourab Paul och jag är nöten bakom bloggen. Jag är aderton år gammal och läser sista året på gymnasiet, IB-programmet. Uppsala är min favorit- och hemort, där jag tillbringar mina dagar med att slita vid läsböcker, fotografera, spela gitarr och umgås med vänner och flickvän. Med ojämna mellanrum kommer jag skriva om mitt liv, filmer jag sett, musik jag lyssnat på, folk jag umgåtts med, ställen jag besökt och annat intressant. Kommentera gärna!
