Arkiv för Recensioner
Skrevs den 10 augusti 2010 klockan 12:18 e m · Kategori: Recensioner, Tips
Igår, när Sebastian och jag tog skydd från regnet i en busskur när vi gick på världens bäst tajmade promenad, uppenbarade sig något pekuliärt fantastiskt. I mörkret som slöt sig kring oss, lös våra ansikten upp, förvånade ansikten förbyttes till förväntantsfulla miner och tiden gick helt plötsligt dubbelt så sakta.
Nja, våra iPhone-skärmar lyste upp våra ansikten och vi fann DC Comics appen på App Store. Het chili, kyld glass – det var nice.
Jag klockar alltså ut från världen, för Batman Black & White stal mig just.
Fuck you, Marvel-appen!
Skrevs den 24 juli 2010 klockan 3:33 e m · Kategori: Film, Recensioner
Igår såg jag Inception. Nedan följer några intryck därifrån:
a. Chris Nolan har en förkärlek till slickade frisyrer.
b. Om man kommer i tid får man räkna med att få typ 20 sena rumpor i ansiktet.
c. Hollywoodmenyn bör ha 3 läsk, för inte fan är den stora popcornen till för endast två människor.
d. Filmen är otroligt svår att återberätta.
e. Filmen är rätt så svår att fatta. Emellanåt.
f. Ja, man kommer i byxorna av specialeffekterna.
g. Jag hatar grottmongot på raden framför som gick på toa typ två gånger.
h. Det var gudskelov ingen som förklarade filmen medan den gick för en lätt retarderad vän/flickvän/förälder.
i. Manuset måste ha varit världens enigma.
j. Drömmar är ganska häftiga.
Så här intressant var filmen.. Nä, jag bara skoja.
Skrevs den 17 maj 2010 klockan 11:03 e m · Kategori: Politik, Recensioner, Tankar
Journalistiken är bortom all kritik. Men man kan även urskilja en väldigt simpel metod, som får alla läsare att yttra exakt samma åsikt i kommentarer, och i vardagstal. Nämligen direkt tilltal, där PI:s text riktar sig till ”DIG”.
Om man läser en text på bloggen, så ser man att de riktar sig till läsarna. Man känner sig speciell, och därmed mer mottaglig för texterna där. Man tror helt enkelt på det PI skriver, för att man lärt sig ogilla det så kallade, av PI myntade, ”gammelmedia”. Detta märks då anhängare använder PI:s vokabulär.
Sedan sätter de in propaganda. Utan någon som helst närmare eftertanke, upphöjs SD till skyarna, för att de motsätter sig massinvandring (http://politisktinkorrekt.info/2010/04/30/hjalp-sd-tillbaka-till-google-toppen/). Ett tarftligt argument kan tyckas, men ändock godtagbart. Det jag undrar är då: varför blir de så mycket bättre än s.k. ”gammelmedia”?
Jag tror bara att man lurats till att ta ställning. Man läser inga oberoende texter, man läser inget som är mer granskande än vanlig media – man läser endast skyggtexter. Dold propaganda, och ganska dålig sådan.
Att blanda in nyheter där ordet ”muslim” ingår i rubriken blandas ibland med ”vanliga” nyheter på PI. Sjukt effektivt, tydligen. Men om man tänker efter lite när man läser, märker man kanske att PI endast är en delkälla, och inte någon primärkälla. Ett belysande exempel om falsk propagande är texten där de uppmanar till sökoptimering för SD:s hemsida (tidigare länkad).
Ett annat exempel är texten om S-politikern Reza Javid:
PI avslutar det hela med:
”På vår gamla blogg tog vi upp fallet om afghanen Farid Habibi, som dömdes för våldtäkt till två års fängelse och fem års utvisning ur Sverige. Han förbjöds även att återvända till Sverige före 2014-03-09. Denne våldtäktsmän ville/vill Reza Javid ha kvar i Sverige.
Läs posten på gamla WP
Det är hög tid för er socialdemokrater att begära uteslutning av Reza Javid ur partiet, eller vad säger partiledningen?”
Tydligast är nog PI:s värdeord ”Mini-Hitler”. Och de blir tydligen vansinniga. I samma mening hinner PI både blåsa upp Javids uttalande, samt likställa honom med Hitler. Som alla hatar, så klart. Att sedan nämna att han inte ville utvisa en våldtäktsman, och avsluta det hela med fråga till Socialdemokraterna, summerar PI:s synvinkel på ett effektivt men också tydligt sätt. Reza Javids uttalanden är odemokratiska, ja, och väldigt dumt sagda – men PI är inte ljuset i mörkret.
PI är inget orakel. De levererar dig inte sanningen. De levererar endast sin sida av saken. Du må tro att PI är mer upplysta, eftersom de rapporterar mer om t ex Vilks, men sanningen är väl den att informationen i PI om Lars Vilks, och informationen i Aftonbladet är densamma. PI ältar den bara mer, och refererar ofta till tidigare texter. Informationsmängden är densamma.
Det är dags att människor inser att det inte ligger kudos i att säga ordet muslim. Alla vet att en muslim står åtalad för mordet på Inger. Att muslimer skrek på Vilks. Man vet också att en kristen mördade Therese Rojo, en kristen begick trippelmordet i Härnösand. Jag vet att religiös tillhörighet oftast är oväsentligt, även om religiösa motiv styr vissa individer. Beteendet på Vilks föreläsning i Uppsala är ett hot mot yttrandefriheten, men jag tycker mig se ett mycket större hot i dess kölvatten: nämligen okunskapens hot, med PI:s och SD:s anhängare i täten, ovetandes om deras egna brister, ovetandes om det misstag de begår varenda dag och framförallt ovetandes om att de glömt bort det viktigaste – att alla är lika mycket värda.
Skrevs den 29 april 2010 klockan 12:43 f m · Kategori: Recensioner, Tips, Öl
Svenskt wanna-be amerikanskt är oftast hopplöst töntigt. Och ett bra exempel är väl ändå Spendrups bryggeris nya öl, Pistonhead. Jag såg den först för några veckor sedan på William’s. Beställde den, bara för att, och den smakade helt ok. Intetsägande. När man hällde i ölet i glaset, så påminde den inte så mycket om fint, segskummande öl, utan mer som avslaget. Men det dög.
Det som är intressant är en helt annan sak. För även om dödskallar är typ det häftigaste på jorden (no joke!), och jag självklart kommer se till att min vigselring är en Fantomenring, så är det ju lite småtöntigt så där på en ölflaska. Och namnet, ”Hot Roddin’ Lager” är så töntigt att till och med Metallica får extra hemläxa. Sedan är ju även försäljningssnacket som Spendrups bedriver rent ut sagt löjligt. Jag vet inte var jag läste deras text, men jag kommer ihåg ord som ”rockabilly” för att beskriva ölet. Och att flaskans färg och form gav den en lekfullhet och rock’n'roll-hårdhet.
Ta paus för att skratta ut högt och rulla runt på golvet.
Däremot vill jag fortfarande ha några Pistonheads. Varför? Jo för att etiketten är grön. Inte ögonblödande grön, utan sexigt grön. Irländskt grön, typ. Bajengrönt. Bajens öl säljs ju inte längre, så hör upp alla Hammarbyare, vi har återigen en öl av den rätta färgen.
NU NJUTER VI OSS TILLBAKA TILL ALLSVENSKAN!
Hot Roddin' Lager!
Skrevs den 29 mars 2009 klockan 10:03 e m · Kategori: Recensioner, Tv
Har tittat lite på säsong ett av Mad Men. Effektivare cigarettreklam har jag aldrig stött på, och jag är mer än redigt sugen på att röka en sån där Lucky Strike. Som Henry. Och som Don Draper.
Tv-serien är jävligt bra. Den utspelar sig i 50-talets New York, där huvudpersonen Don Draper är en Ad Man på en stor firma. Don Draper anses vara bäst inom reklambranschen, och uppdraget i avsnitt ett består av att komma på en slogan till Lucky Strike. ”It’s toasted”.
Jon Hamm spelar Don Draper, sockersöta January Jones spelar hans fru, och Midge Daniels spelar hans älskarinna. Vi får även följa Elizabeth Moss’ figur Peggy, en bondtjej som känner sig lite vilsen bland männens knullvilja i New York.
Alla skådespelare är bajsbra, och jag måste säga att serien fångar det fina 50-talet ganska fint. Jag vill också gå i kostym. Med rock. Med hatt. Med ett glas whiskey i handen, och så klart en Lucky Strike. Ah. Underbar tv-serie.
Don tänker.
Skrevs den 6 januari 2009 klockan 3:55 e m · Kategori: Film, Recensioner
Fan vad många filmer jag har hunnit beta av under detta jullov. Två tjog timmar, minst, but I regret nothing!
The Chronicles of Narnia: Prince Caspian
Det är alltid skönt att se en film då och då som har ståfräsframkallande effekter, men ändå suger i övrigt. Ganska kasst arbete bakom manus, och skådespelarinstatserna fick min lever att skrumpna ännu mer, men effekterna var en sådan fröjd att jag fnittrade som en liten japansk skolflicka där i sängen.
Elf
Will Ferrel som en tomtenisse. Inte världens bästa story, men filmen var ändå så underhållande att jag skiter i storyn. James Caan och sockersöta Zoey Deschanel (stavning) höjer filmen, samtidigt som Will Ferrell bara är så urbota rolig.
Garden State
Natalie Portman som säger att The Shins ‘will change your life’. 2004:s bästa film. Tokbra manus, fantastiska skådespelare (Portman, Braff, Saarsgard och Holm) och fantastiskt soundtrack!
Nu är det jul – igen 2
Värmande julfilm med vår favorit Tim Allen som suger som skådis, men har ett fantastiskt härligt utseende. Värmer gör filmen, och det är väl det som är det viktiga i en sådan här barnfilm?
Tomten är far till alla barnen
Den bästa svenska filmen säger inte så mycket. Men filmen lockar till fniss, tokgarv och hysteriska skrattkramper. Skådespelarna gör även de ett fantastisk insats!
Young People Fucking
Ganska rolig independent-film. Varken mer eller mindre.
Son of Rambow
En fantastisk film om unga Will vars inte helt fulltaliga familj är med i Plymouthbröderna, vilket betyder att Will inte får se på tv. En smygtitt på den första Rambofilmen, First Blood, förändrar dock killens liv. Härlig film med förvånansvärt bra barnskådisinstatser.
Step Brothers
Hysterisk Will Ferrell-film!
The Incredible Hulk
100 gånger bättre än förra filmen med supersopan Bana. Nu är det Norton, och filmen rockar brallorna av en. Effekterna. Wawa-weewee!
Planet Terror
B-film, vilket i Rodriguez fall blir en stor komplimang. Klart underhållande splatterfilm.
O Brother, Where Art Thou?
Skräckbra Coenfilm med Clooney. Många skratt, underbart soundtrack och härlig filmning.
Yes man
Jim Carrey är back.
Zack and Miri makes a porno
Rolig film i sedvanlig Smithanda. Jag gillade, Madelene gillade!
Eden Lake
Bläh
You, me and Dupree
Sjukt rolig komedi! Jag skratta hela tiden!
The Mummy: The Tomb of the Dragon Emperor
Kass film, men ändå underhållande. Dels för Brendan Fraser dels för effekterna!
Det finns några till, som jag nu inte kommer på. Vissa var bra, andra så superkassa att de hade Affleck i huvudrollen…. Listor, vi mänskor gillart tydligen…
Skrevs den 28 november 2008 klockan 8:38 f m · Kategori: Musik, Recensioner
Med en kaffe i handen, och en lussebulle, skriver jag nu denna blog med tårna. Jag har hunnit med några genomlyssningar av albumet. Besvikelsens beska smak finns kvar, ändock mycket mindre nu än efter första genomlyssning. Skillnaden mellan Day & Age och de andra albumen är många. Borta är indiekänslan och den mer otämjda kärleken som Flowers hade i sina tidigare låtare.
Killers är inte längre något indieband. Egentligen har de väl aldrig varit det på riktigt, men när de nya låtarna har hiphop-beat och många olika extrainstrument som saxofoner finns med – ja, då kan jag konstatera att Killers inte längre är indie. Alls. Och jag bryr mig inte. För när Day & Age är bra, då är det jävligt bra!
Albumet sparkar igång med Losing Touch. Brandon berättar att han inte har bråttot, utan att du gärna kan springa och tjalla. En uppväxt i Las Vegas verkar ha börjat visa sina spår. Eller så kanske jag bara felciterar – men hallå, alla gör det..
I'm in no hurry, you go run
And tell your friends I'm losing touch
Fill their heads with rumours of impending doom
It must be true
Human kör igång sen, som alla trott – är vi mänskor eller dansare? Fråga inte Brandon, för han verkar inte sitta på några svar. Spaceman följer, en poppig låt som verkligen är ruskigt bra. Sedan måste Flowers fått en smäll – för Spacemn följs av Joy Ride. En låt jag oavsett många försök bara inte kan gilla. Mest för att han töntar sig och säger ”The Sierra” för bergen….
A Dustland Fairytale, This is Your Life, I Can’t Stay och Neon Tiger är 4 underbart bra låtar. Albumet rundas sedan av 2 ganska kassa låtar. Aja, Killers prickade 70% rätt åtminstone – vilket är fler än många andra artister. Tråkigt, ja – men var ligger motivationen för perfektion när man tjänar tre polacker per sekund?
Skrevs den 28 november 2008 klockan 12:48 f m · Kategori: Film, Min dag, Recensioner, Tips
Igår travade jag, Jim, Mattias, Jonas och Dana ner till en läskigt folktom biosalong för att titta på Madagascar 2. Uppföljaren till demonrullen, som har det smått revolutionära namnet Madagascar. Oväntat, va?
Med magen full av kebab, Day & Age i en plastkasse vid foten, en hutlöst dyr och äcklig godispåse samt en skön kofta på mig var humöret på topp. Sånt humör där man ställer sig upp på platsen längst fram, ser ut över de mestadels tomma sätena och spänner sig. Inte särskilt snyggt i något land på denna jord förutom kanske, passande nog, Madagascar. Känner man sig ändå som en liten pojke i Vatikanen – all eyes on me.
Filmen rullade igång med lejon. Som majoriteten av filmer gör, om man endast sett Lejonkungen och början av Tom och Jerry om och om igen. Skratten lät sig inte hållas. Även om det lät som att man ensam satt och tokbröla, vilket jag misstänker att jag stundvis gjorde, så hördes de andra åskådarna långt bak då och då när det var helt tyst i salongen. Och så Jim, Dana, Jonas och Mattias (precis i den ordningen) fniss, eller skratt som de kallar det.
Vi killar fann lyckligt nog den bisarra lätta kåthet man känner till pingvinerna, precis som i första filmen – de är ju bara för coola. De fortsätter briljera i Madagascar 2 ESCAPE TO AFRICA tillsammans med resten: Gloria, Melman, Alex, Marty och Julien. Sjukt kul, flabb i en och en halv timme. Det sköna med att sitta längst fram är också att jag slipper behöva hoppa i stolen för att se nåt – det förstör lite av filmkänslan och känns mer som att kolla på porr på Cosmonova.
Roligaste mobboffret sedan sittkissarn med gurkfetisch!
Skrevs den 11 november 2008 klockan 10:37 e m · Kategori: Musik, Recensioner
Idag kom den. Det tog endast exakt en vecka, men idag damp Razorlights nya skiva Slipway Fires genom brevlådan. Eller, nästan. Jag har ingen brevlåda där saker får dampa ner. Tyvärr. Jag var inte ens hemma när brevbäraren kom med paketet. Men! Jag fick komma hem och se ett fint paket på pianot, det är alltid något. Nu ska det lyssnas! 
Andy Burrows, Björn Ågren, Johnny Borrell och Carl Dalemo. 4 hunkar.
Skrevs den 2 november 2008 klockan 7:51 e m · Kategori: Film, Min dag, Recensioner, Tips
Pizza? Good! Bed? Good! Coke? Good! Harold and Kumar go to White Castle? Best!
Ett tag sedan jag såg världens bästa fånkomedi. En indier, en korean, svordomar, knark, tuttar, judeskämt, Neil Patrick Harris, en leopard, rasistisk polis, ligister och mycket mera – saker som får mig att skratta i 1 timme och 24 minuter. Dessutom är det här bästa gången för mig – då jag för första gången ser den på dvd. Dvd:n jag köpte från London. The Unseen Version. Mer tuttar, fler skämt och längre tokbra scener. Jag skrattar som bara den.
Om jag inte vore en sucker för Forrest Gump, skulle denna film vara etta i min favoritfilmslista. För hur mycket jag än älskar Martys äventyr i Tilbaka till framtiden, eller Indys äventyr i Indiana Jones, eller Simbas berättelse i Lejonkungen så delar dessa filmer en och samma rum i mitt hjärta. Men Harold and Kumar har en egen svit där, precis som Forrest. Kultfilm, som alla bör har sett innan de kolar. Dessutom blir man ju redigt sugen på en hamburgare och en joint – och det är ju inte helt fel det heller!
”Smoke weed and become just as awesome as we are!”
Nyare inlägg »
