JAAAAA
JAAAAA
Arkiv för Recensioner
Mina drömmars färg
Medan jag väntade tittade jag igenom några webbsidor. Efter att de vanliga siterna besökts, hoppade jag in på Killers hemsida för att se om det kommit något nytt om deras kommande album. Det hade det inte.
Jag klickade mig sedan till Razorlights sida, i förhoppning de kanske släppt lite material från deras kommande. Det hade de inte. Jag såg deras ”Make poverty history”-banderoll på deras sida, och tyckte den var vråltuff. Jag lade även märke till en rosa rund lapp på sidan. Den hade inte funnits där förut. Det stod ”Andy Burrows” på den, med texten ”The Colour of My Dreams” under. Lappen satt precis på skallen på Andy Burrows, som är Razorlights trummis.
Jag klickade mig in på sidan. Konstaterade att sidan var skitsnygg, och sedan tröck jag på audio. Se på fan, Andy Burrows, trummisen, hade spelat in en egen skiva. Ett soloalbum. Inspelat i hans lägenhet med hjälp av sin dator. Pengarna skulle gå oavkortat till välgörenhet. Jag började lyssna. Jag blev kär.
Så, köp denna skiva. Gör det för de fattiga barnen, de stackars människorna och för dig själv. Helt klart värt 7 pund.
Boxes av Andy Burrows från The Colour of My Dreams (2008)
Världens bästa
Som liten hade jag den bästaste av bra drömmar. Jag såg riktigt fram emot att få somna. Under den tid då de drömmarna pågick, struntade jag i att käbblas med syrran som jag på den tiden delade rum med. Drömmen hängde med hela dagen, det var mer en hjärnockupation. Jag dagdrömde, drömde, tänkte, och bara var den drömmen hela tiden.
Drömmens tid var när jag gick i tvåan på Kvarngärdesskolan. På lektionerna briljerade jag med min läskunnighet, mina korta superlätta fraser på engelska samt mina skickligheter i 100 decibelig sång. På rasterna umgicks jag med vänner, antingen agiterade jag bråk eller så gungade jag och sjöng Hakuna Matata. Agiterade kanske du tänkte? Men lugn, jag var en nobel agitator. With great power, comes great responsibility, sa en nu framliden, vis farbror. Jag utnyttjade min förmåga att starta bråk genom ett skevt seende, där jag alltid var den goda och de andra den onda. Ett exempel på hur min dröm alltid fanns i min skalle, och tro mig när jag säger att många av de spöade förtjänade det (på den tiden).
Min inspiration till drömmen var Batman. Dagligen byggde jag batman-gadgets och maskar på fritids med min goda vän Rodi och Alexander. Den häftiga riddaren, utklädd till en fladdermus. Han hade mask, coolt. Han hade ett eget emblem, coolt. Han hade batmobilen, coolt. Han hade mantel, coolt. Han fightades, coolt. Han var, och är, så mycket mer än den supertråkiga fikusfjanten Stålmannen. Det fanns ingen bättre förebild för en ung grabb som jag, som på den tiden trodde att han besatt superkrafter och odödlighet.
Nu ska jag berätta om den återkommande drömmen. Drömmen inleddes i min egen superhjältesgrotta. Min egna Alfred kommer ner (Michael Gough, så klart) med en kort brief om hur min skola har intagits av kriminella. Jag kommer inte ihåg vem som var bov i min dröm, och jag skulle ge mycket för att kunna minnas det. Precis som Batman kör jag till min skola i min egna bil, The Pourab mobile skulle jag vilja kalla den nu. Jag kör genom en tunnel från grottan (som är beläget under lägenheten jag bodde i) och kommer upp ur en lucka i skolgården. Precis som Val Kilmers Batman vill rädda den fagra Nicole Kidman, var mitt uppdrag att rädda någon också. Det var inte mina 3 bästa vänner jag hade i skolan, inte min älsklingslärare Lasse eller Edith, inte heller den tomteliknande (nu avlidne) träslöjdsläraren Erland. Den jag skulle rädda var även för mig en fager ungmö. Den så fagra tjejen, som alltid cirkulerade i mina tankar, den som jag i smyg tittade på under lektionerna och den som fick det att pirra så där mysigt i magen så fort man fick ögonkontakt. Hon, den flickan, den förälskelsen, var den jag skulle rädda, och på så sätt skulle jag vinna hennes hjärta. Om jag inte minns helt fel, tar jag också av mig masken och ger henne en blöt kyss. Precis som det ska vara. Den bästa drömmen som en kille någonsin kan ha.
Som en ren fotnot, och anledningen till den här bloggen, kan jag nämna att jag såg The Dark Knight idag. Den var väldigt bra, och jag tilldelar den 8.5/10. Heath Ledger är perfekt, och han klår nog Nicholsons rollprestation som rollen. Men inte med stor marginal, men det är ingen skam, då Nicholson är en otroligt bra skådis. Tyvärr övertygar inte Bale som Batman än, Batman i min dröm är och förblir Michael Keaton. I Dark Knight gör Bale, Caine, Oldman, Freeman, Eckhart, Ledger och Gyllenhaal otroligt bra insatser. Det ska de ha credds för, och det ska även Nolan ha, som gör en film i Burtonstil och inte i världsfjanten tillika superklåparen Joel Schumacher. Fuck you Schumacher (jag hatar honon SÅHÄÄÄÄR mycket)!
Nu ska jag sova. Efter denna film får jag förhoppningsvis samma dröm som den jag brukade ha för nio år sedan. Nu är det Katedral som ska räddas, min Batgrotta är i Årsta och ytterligare en förälskelse ska räddas! Vroom, nana-nana-nana-na-na Pourab!
Michael Caine i all ära, men Michael Gough kommer alltid vara Alfred Pennyworth för mig.
Blod, svett och inälvor!
Efter att Matte införskaffat båden en HDTV och en HDMI-kabel, hyrde han Rambo. Den senaste installationen av serien som började med First Blood från 1982. John Rambo är ännu fåordigare nu, serfortfarande smått efterbliven ut och är fortfarande porträtterad av allas vår gangztahhskådis Sylvester Stallone. Han gillar säkert att kalla sig för Sylvester Stallion… Fåordigheten är ju inte så speciellt dock, då Sylvan är bäst när han håller käft!
För att undvika att vara dryg genom att hålla inne med vad jag tycker om Rambo, så säger jag det nu. Filmen är riktigt bra. Så, sagt, egentligen behöver du inte läsa mer. Stanna…. här. Precis där.
Rambo mejar ner några hundra soldater med maskingeväret!
Rambofilmen handlar återigen om John Rambo, som efter sitt liv i Vietnam nu bor i norra Thailand, nära Burma. I Burma sysslar militären med att söndra och härska. Inte så cool söndring och härskning dock, då de sysslar med folkmord och våldtäkter. Väldigt hemska scener visas, och jag kan nog tala för alla som sett denna film: Vi hatar burmaneser i uniform. Rambo transporterar in ett gäng kristna i landet som vill hjälpa folket, men de blir tillfångatagna och Rambo måste rädda de tillsammans med några legosoldater.
Filmen är 1 timme och 20 minuter. Perfekt längd. Som du säkert märkte i stycket ovan är Rambo långt ifrån utstående helt storymässigt. Storyn kunde varit skriven av en väldigt omogen sjuåring eller av mig. Men, vem fan bryr sig när det dör 2,59 personer i minuten. Man hinner aldrig tröttna på den, Rambo ränner runt och brutalt slaktar människor hur som helst. Han skjuter skallen av dig, skjuter en pil genom skallen på de, han sliter loss deras halsar och skjuter lite mer. Kroppsdelar flyger, inälvor rinner ur ut människor och folk bara fortsätter peppra med sin maskingevär. Helt jävla underbart!
Jag hade inga förväntningar på filmen förutom att det skulle vara action. Att den då bjuder på 80-talets action (den bästa actionen som nu inte längre görs på grund av alla mesar i Hollywood) är helt sjukt glädjande. Inte en minut går till spillo, det är röj hela tiden och det är ren och skär underhållning helt igenom. Dessutom var all slakt extra snyggt när det var så högupplöst! Den här rekommenderar jag till alla actiontokiga! Blod, svett och inälvor. Vad mer behöver man?
Rambo i full fart med att slita hals!
Fresh Prince
Will Smith, mannen från den aningen bortglömda men ändock magnifika tv-serien Fresh Prince of Bel-Air, innehar huvudrollen i den nya filmen Hancock. Den filmen beslöt jag och mina vänner för att se ikväll, och den överträffade mina förväntningar – rejält. Visst, Will Smith är en helt tokbra skådis – många tycker tvärtemot men jag säger bara: Han är svart, han är cool och han är glad. Allt som krävs oftast, Darin skulle till exempel vara min husgud bara han skulle bli cool och svart.
Hancock handlar om en superhjälte på dekis, han är starkt hatad av folket och försöker inte bättre på det. Nån kille spelad av Jason Bateman (Arrested Development, The Ex, Juno) jobbar som PR-snubbe, och försöker hjälpa Hancock. Var redo på många skratt, häftiga actionscener och lite sentimental utfyllnad. Bara Will Smith är en anledning till att se filmen, och den som hävdar emot mitt påstående om att han är så bra kan vänta sig ett The Pursuit of Happiness-fodral i nyllet! Så, Hancock rekommenderas. Swoooosh!
P.S. Om du ändå inte är övertygad kan jag säga at Charlize Theron är med. Med urringning. RAAAWR!
Oh, ljuva melodi
Att köpa sin musik är helt orgasmiskt jämfört med att ladda hem. Visst, jag blir helt luspank, men hellre spenderar jag pengarna på musik än godis!
Nu ska jag inte leka moraltant här, utan berätta lite om mitt senaste köp. Mitt senaste köp är egentligen inte mitt senaste köp, utan det är mitt senaste köp, näst-senaste och näst-näst-senaste. Men allt skedde inom en tidsradie på 12 timmar.
Jag har satt sprätt på 200 kronor på 12 h. Vad får man för de slantarna i en musikbutik, så som Rocks? Typ en halvdan skiva (de skivor med bara bra låtar äger jag typ…) eller en handfull singlar. iTunes Store tar 9 kronor per låt. Jag köpte låten New Slang i våras för 9 kronor. Jag har lyssnat på den cirka 200 gånger på datorn (räknar alltså INTE bilstereon). Låten är 4 minuter lång, alltså har jag lyssnat på New Slang totalt 600 minuter (10 timmar). 9 kronor / 600 minuter ger ett snittpris 1,5 öre per minut. Det är jävligt billigt för media, och det blir bara billigare för var gång jag lyssnar på låten.
Hur som helst, ”senaste” köpet fick jag med lite Shout Out Louds, Beirut, The Shins, Matt Nathanson, Tenacious D, The Postal Service, Death Cab for Cutie, Midlake, Peter Bjorn and John och The Good, the Bad and the Queen. 21 låtar, för 189 kronor. Billigt billigt, som de där jävla gröna snorkusetomtarna säger på teve. Många favoriter, hade gärna lagt upp den bästa (We will be silhouttes av The Shins och Such Great Heights av The Postal Service), men här hoppar iTunes stora nackdel in med sitt DRM from hell som gör att jag inte kan sprida låtarna. Än. Jag bjuder istället på The Shins låt Australia, en tokigt bra låt som man bara måste älska. The Shins, som gjort superlåtar som New Slang och Phantom Limb. De äger; bevis: Natalie Portman säger i Garden State att New Slang kommer att förändra Zach Braffs figurs liv. Att höra den är som att se Natalie Portman komma emot en, schvung i brallan helt enkelt!
Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.
