Att ta andetag efter andetag
och försiktigt fånga drömmar.
Att försöka se bortom allt obehag
och sy ihop all livet sömmar.

Jag fann mig själv bland askan.
Likt brandnäva, det var tillflykt ur elden.
”Längs långa leder traska’n
och fann han sann tro”, skrattade blåsbälgen.

Inom bröstets korgar hörsammas alla de
Små, små skuggor som skriker efter ton, – vad blid’
Är då vi alla när vi plötsligt blir varse
att andetag efter andetag tas i koldioxid.

När ridån faller och man tackar för sig
och vänder sig bort från ljuset för att andas
Och försiktigt funderar om hur skådespel går till
Utan att inse att man kan allt redan

Man jakar och nekar precis som alla vill
och bara stundtals stannar och står still
tidvist begrundar, betänker, man allt som är
och inser att man vissnade innan man blommade

Men det är fel, den tanken, för turen har man ej än
i gåsmarsch åker allt än förbi, alltjämt allt det andra,
det viktiga, redan bleknat.

Jag skrattar snett och ler när jag
Drar år slipsen och försöker att inte
strypa mig själv, för vore det inte bra fegt?

Klart jag ser ljus ibland. När himlen blir blå,
och allting värmer och kyler som det ska. När man kan titta upp mot stjärnorna
och återigen betrakta de skinande skönheterna.

Allting stannar upp för en kort kort evighet
När jag undrar:
Är det inte Jag, som bara förväntade
mig för mycket?