Det finns så mycket som jag tycker jag borde lära mig innan jag flyttar.
Typ hur man dammsuger huset, utan att behöva sparka dammsugaren rätt minst femton gånger. Eller hur man kokar potatis på ett bra och säkert sätt. Eller hur man ska komma ihåg att vattna blommorna. Eller hur man sköter hela projektet med en tvättstuga. Eller att laga mat. Betala räkningar. Sortera. Bädda.
För om jag inte lär mig allt det här, kommer folk få besöka en lägenhet i Darfurskick.
Efter inköpet av en iPhone 4, har det obligatoriska lekandet pågått i drygt 2-3 veckor. Det är nice.
Jag har laddat hem spel, och klarat ut de. Läst Batman-serier. Börjat läsa i ”The Adventures of Sherlock Holmes”. Surfat järnet. Kollat mitt banksaldo typ en miljon gånger. SMS:at otroligt onödiga SMS. Ringt många onödiga samtal. Kollat jättemycket youtube-videor. GPS-märkt positionerna av alla nationer, med Sebastian. Och pluggat körkortsteori. Och mailat. Och fotat. Och kollat gitarrgrejer.
Idag hittade jag en ny liten app, en vid namn ”Awesome Notes”. Förutom det lama namnet, så är resten rätt fränt. Jag har inte något användningsområde för programmet, men jag försöker hitta ett. Typ när universitetet kör igång… Eller resor. Vi får se. Det är i alla fall snyggt att titta på, och det är ju det som räknas egentligen. Det bör vara så. För man kan anteckna en massa saker, på ett enkelt sätt, med snygg bakgrund och sköna typsnitt. Det är mitt första, andra, tredje, fjärde, femte, sjätte, åttonde och nionde intryck av programmet. Men skam den som ger sig, jag tror att mitt tjugonde intryck kanske hittar ett område där programmet kommer till hands. Den som lever får se. Tills dess, garvar jag åt/med GQ:s roliga bilder på Jason Schwartzman och Michael Cera.
Det är underligt hur jag, som vanlig person, har samma cykeldröm som Michael Cera, hollywoodkändis…
Andra urvalsbajset; jag pluggar juridik i Uppsala till hösten
Tomt konto; jag har bekymmer med att betala räkningar och flyget hem från Rom
Teoribok; jag kör upp snart och det suger
Bidrag; jag har förhoppningsvis eget boende snart
Allt glider på rätt bra alltså! Nytt folk, nytt hem, ny betalningsanmärkning och nytt körkort (hoppas jag!). Som att göra lemonad på alla citroner Gud ger en!
Framtida Linköpingsbonde!
Man skulle kunna tro att jag fått sparken för till exempel dåligt beteende mot chefer, eller sexuella trakasserier mot vissa kollegor, eller för att jag tog en 7o minuter lång lunch på 45-minuterslunchen. Det skulle man kunna tro. Eller för att jag körde in i en vägg med en truck så väggen gick sönder. På riktigt. Eller för att jag råkade tappa en förpackning med medicinen som Michael Jackson dog av. Ja, det finns en del som helt enkelt skulle kunna kosta mig jobbet. Tur det att jag slutade idag.
Berlin i en vecka, på måndag, medan kollegorna får fortsätta göra sitt tråkiga arbete. Jag behöver bara skicka mitt kontonummer till chefen. 4 dagar. 3 lax. Funkar rätt bra.
Jag ska till Rom också, bokade det idag. Ska äta jättemycket pasta, jättemycket pizza, dricka jättemycket vin, och spy ofantliga mängder. Eller ta det lite lugnt. Vi får se vad jag är sugen på.
Jag kände mig otroligt vuxen, på min första arbetsplats, när jag sprang ner för trapporna, svettig, knappt färdigombytt och panikslaget försökte ringa Mattias. Jag lyckades till slut, och då hade han hunnit en bit redan, eftersom vi jobbar på samma område. Uppsala Business Park. Skitballt.
Jag hade faktiskt börjat skriva två stycken om vad jag gjort för enformiga saker idag, men insåg sekretessavtalet jag fick skriva på (badass!), och då kanske inte det är så smart att skriva saker här. Jag kanske är skyldig till försök att avslöja hemligheter. Max.
Efter min härliga fika med Mimmi, där vi avnjöt koffein, nikotin och transfetter – och lite fotboll, har jag ägnat min kväll åt telefon och The Selby. En riktigt bra jävla sida. Och jag hittade en mysig, värmande och glimten-i-ögonen-bild. Typ så man vill bo och ha det. Det insåg jag, när jag drömde mig bort i bristen på sommarljus, och med hatet mot min mobil färskt i minnet.
P.S. Jag har torra och spruckna läppar för första gången på evigheter. Shit.
Imorgon börjar jag jobba. Eller idag. Om sju och en halv timme.
Jag ska alltså upp tidigt. Fast, om jag nu ska vara knegare måste jag ju vara en knegare. En arbetsmyra.
Så jag försover nog mig. Och springer upp, borstar tänderna i duschen, klär på mig medan jag rakar mig, och tar en macka för att käka den när jag cyklar. Och jag cyklar fortfortfort. Jag kommer fram, svettig som ett tjockisläger, och släpps in på företagsområdet. Vid lunch springer jag iväg och trycker i mig något, i bästa magsårsmaner, och jobbar sedan tills klockan slår fem. Då får jag äta middag, och ta en after-work. Dricka dricka dricka. Vatten vatten öl. Och i en perfekt värld skulle jag ragla hem, slå sönder glas, väcka ungarna och flåsa i frugans öra. I en perfekt värld. För det är så det är, när man jobbar.
Skämt åsido kommer livet ge mig kuk när jag ska upp klockan sju. Men det är pengar, och sådant kan man aldrig bli osmakligt mätt på.
Det är något charmigt med kringresande människor. Sådana som flyttar runt i landet ganska mycket. Jag känner några, och det är alltid en viss aura kring dem. Att är lite flyktigt. De människorna knyter band till andra människor, och har till slut en imponerande bekantskapskrets som sträcker sig väldigt långt, geografiskt sätt.
Men jag avundas de inte.
Det är något mer kring det hela att vara kvar på ett ställe. Jag sitter på en balkong nu, och solen går upp för en alldeles ny dag. Visst finns det ställen där man liksom fått sitt, och helst inte besöker igen. Ibland är man tvungen att besöka de. Det finns även ställen man gärna besöker igen, och varje gång man gör det har man förväntningar. Ibland lever händelserna upp till förväntningarna, andra gånger inte – men det spelar ingen roll. Man går på sina egna gator. Och likt en stockholmsförfattare, som Söderberg, kan man stundtals känna sig.
Varje plats har något speciellt. Jag sitter på en balkong, där en del har hänt i år. En del saker hände sommaren ifjol. Och andra saker hände sommaren året innan dess. Det finns ingenting som kan betyda mer för mig, än att vara på mina ställen. Att besöka en barndomsväns hem, där man har minnen från nästan varenda vecka man levt de senaste nio åren. Eller en säng man har sovit i, och pratat ända in på småtimmarna. Eller den där kullen, där man joggat, cyklat, åkt pulka, fikat och bara varit. Ja, det är många ställen i Uppsala jag bara varit.
Det gör mig lycklig att åka förbi ett område och peka och säga att där, där bor någon jag känner. Att där, där var det första gången jag kysste någon, eller där var det jag ägnade otaliga nätter åt att spela tv-spel. Eller där, där är ett ställe jag hade mina värsta stunder i livet. Och det är gult, och det är fult, men ändå en plats där jag samexisterat med de jag känner.
För när jag sitter här på balkongen där jag för några kvällar sedan hade ett trevligt samtal med min bästa vän, där jag för ett år sedan undrade över vad som skulle hända med mitt liv, för att några kvällar senare inte tänka på någonting alls, där jag för två år sedan umgicks med helt nya bekantskaper och för första gången fick äta kladdkaka med tjejen jag är upp över öronen förälskad i, då känner jag mig hel på sätt och vis. Inte som att cirkeln är sluten, för det hoppas jag aldrig någonsin sker, utan bara att cirkeln är mer utvidgad. Att mitt liv hoppar bakåt lite, så att fler får plats.
Och det är då jag älskar mitt Uppsala i dess kyliga morgonutstyrsel och fågelkvitter.
Jag sitter för tillfället på golvet. Alkohol- och nikotinruset har sedan länge flytt min kropp, och tröttheten börjar komma sakta. Jag har inte sovit på 40 timmar, och det kan ju tyckas vara ganska alarmerande. Eller, det är väl ganska alarmerande.
Min sängkamrat sover sedan en och en halv timme, men jag har för mycket att tänka på. Jag vill äta köttbullar och potatismos, med en massa människor. Jag vill titta på fotboll, och bara samtala. Det var längesedan, jag fick samtala och skratta och skämta och lyssna i en och samma situation. Allting blev så allvarligt någonstans på vägen. Allting blev så betydelselöst någonstans på vägen.
Jag försökte titta på stjärnor idag. De ska ju finnas där uppe i himlen. Jag satta ölflaskan, den femte, till munnen och kisade hårt för att se något på den blåa natthimlen. Jag såg endast röken jag blåste ut. Allt var lönlöst. Men det beror väl så klart på vart man letar, för nog hade jag några stjärnor runtom mig som dansade på stenhällen – och det var inte en salut till dekadens, utan mer en fridsam företeelse, något oabstrakt i min dimma.
Jag funderar på att ge Madelene en kyss. Hon sover fridsamt. Ge henne en kyss som tack för en klar afton, som oavsett alkohol och nikotin aldrig släppte greppet. Kanske även för att hon nu är 18. Kanske för att hon är förbannat snygg i Partille-tischa och trosor. Kanske.
Är inte lika skoj som jag trodde tror jag. Det finns inte mer att göra, hur mycket man än försöker. Det är tråkigt. Förresten hostar jag som fan. Har huvudvärk på grund av den just nu. Heja afterlife!
Eller lite cancer? Lite förstoppning? Lite impotens? Lite bilolyckor?
Fan, det är inte mycket bra droger gör för oss. Men jag är ingen moraltant. Jag är på dekadensen väg mot impotens, urindrivning, röda ögon och cancer. Livet är kort, man lever bara en gång kan vissa säga. Eller att livet är långt, något år hit eller dit kvittar. Faktumet är, att livet, som man ska värna, på många sätt leder en in i dessa drogträsk. Det spelar ingen roll om man är en Gordon Gekko med en kopp kaffe eller kvarterspundaren med slang runt armen och en dödsdos heroin – man låter kroppen styras av externa medel.
Och det är ganska nice. Inget man behöver moralisera över, det är bara ganska nice. Och klart det finns de som går på fel väg, men det finns det faktiskt inom det mesta. Jag ville bara säga att det är för mycket politik över saker och för lite sunt förnuft. Att Roger K sätter en femma i sin källare, angår inte mina skattepengar. Faktiskt. Det ska finnas gränsdragningar mellan saker, och inte bara en fördummande nolltolerans.
Och jag saknar det liberala tänkandet hos alla riksdagspartier. Det är något särdeles vackert, med att se en människa röra på sig. Att sedan se alla människor röra på sig, vissa målmedvetna, andra dagdrivande, visa snabba, andra sega, några raka, andra böjda – människosläktet besitter en viss elegans. Jag finner mig ofta tänkandes: ”den där kvinnan, hon skulle kunna ta på sig en lejondräkt och jaga kaniner, eller strippa, eller protestera, eller bara inte göra någonting”. Friheten är ganska vacker, och går tyvärr förlorad i jakten på alla regelbrytare. Det är ett för högt pris.
