Arkiv för Tankar
Skrevs den 17 maj 2010 klockan 11:03 e m · Kategori: Politik, Recensioner, Tankar
Journalistiken är bortom all kritik. Men man kan även urskilja en väldigt simpel metod, som får alla läsare att yttra exakt samma åsikt i kommentarer, och i vardagstal. Nämligen direkt tilltal, där PI:s text riktar sig till ”DIG”.
Om man läser en text på bloggen, så ser man att de riktar sig till läsarna. Man känner sig speciell, och därmed mer mottaglig för texterna där. Man tror helt enkelt på det PI skriver, för att man lärt sig ogilla det så kallade, av PI myntade, ”gammelmedia”. Detta märks då anhängare använder PI:s vokabulär.
Sedan sätter de in propaganda. Utan någon som helst närmare eftertanke, upphöjs SD till skyarna, för att de motsätter sig massinvandring (http://politisktinkorrekt.info/2010/04/30/hjalp-sd-tillbaka-till-google-toppen/). Ett tarftligt argument kan tyckas, men ändock godtagbart. Det jag undrar är då: varför blir de så mycket bättre än s.k. ”gammelmedia”?
Jag tror bara att man lurats till att ta ställning. Man läser inga oberoende texter, man läser inget som är mer granskande än vanlig media – man läser endast skyggtexter. Dold propaganda, och ganska dålig sådan.
Att blanda in nyheter där ordet ”muslim” ingår i rubriken blandas ibland med ”vanliga” nyheter på PI. Sjukt effektivt, tydligen. Men om man tänker efter lite när man läser, märker man kanske att PI endast är en delkälla, och inte någon primärkälla. Ett belysande exempel om falsk propagande är texten där de uppmanar till sökoptimering för SD:s hemsida (tidigare länkad).
Ett annat exempel är texten om S-politikern Reza Javid:
PI avslutar det hela med:
”På vår gamla blogg tog vi upp fallet om afghanen Farid Habibi, som dömdes för våldtäkt till två års fängelse och fem års utvisning ur Sverige. Han förbjöds även att återvända till Sverige före 2014-03-09. Denne våldtäktsmän ville/vill Reza Javid ha kvar i Sverige.
Läs posten på gamla WP
Det är hög tid för er socialdemokrater att begära uteslutning av Reza Javid ur partiet, eller vad säger partiledningen?”
Tydligast är nog PI:s värdeord ”Mini-Hitler”. Och de blir tydligen vansinniga. I samma mening hinner PI både blåsa upp Javids uttalande, samt likställa honom med Hitler. Som alla hatar, så klart. Att sedan nämna att han inte ville utvisa en våldtäktsman, och avsluta det hela med fråga till Socialdemokraterna, summerar PI:s synvinkel på ett effektivt men också tydligt sätt. Reza Javids uttalanden är odemokratiska, ja, och väldigt dumt sagda – men PI är inte ljuset i mörkret.
PI är inget orakel. De levererar dig inte sanningen. De levererar endast sin sida av saken. Du må tro att PI är mer upplysta, eftersom de rapporterar mer om t ex Vilks, men sanningen är väl den att informationen i PI om Lars Vilks, och informationen i Aftonbladet är densamma. PI ältar den bara mer, och refererar ofta till tidigare texter. Informationsmängden är densamma.
Det är dags att människor inser att det inte ligger kudos i att säga ordet muslim. Alla vet att en muslim står åtalad för mordet på Inger. Att muslimer skrek på Vilks. Man vet också att en kristen mördade Therese Rojo, en kristen begick trippelmordet i Härnösand. Jag vet att religiös tillhörighet oftast är oväsentligt, även om religiösa motiv styr vissa individer. Beteendet på Vilks föreläsning i Uppsala är ett hot mot yttrandefriheten, men jag tycker mig se ett mycket större hot i dess kölvatten: nämligen okunskapens hot, med PI:s och SD:s anhängare i täten, ovetandes om deras egna brister, ovetandes om det misstag de begår varenda dag och framförallt ovetandes om att de glömt bort det viktigaste – att alla är lika mycket värda.
Skrevs den 1 maj 2010 klockan 7:22 e m · Kategori: Humor, Min dag, Tankar
Det är tur att det finns folk som inget annat gör än att reagera på banala vardagsföreteelser. Som till exempel de som avskyr att Uppsalas bussar är gröna. Eller att McDonalds paj är för varm. Eller att det är för kallt jämt. Eller för varmt.
Varför det är tur? Jo, för annars skulle jag inte finna. Och det är något speciellt över de som bryr sig om vardagens små äventyrliga anekdoter, och det vill jag ha sagt utan att det ska se ut som att jag höjer mig själv till skyarna. Det är helt enkelt lite sexigt att bry sig om detaljer. Lite konstnärligt att märka onödiga saker. Allting blir även lite roligare, och jag tror man känner att man lever lite mer än andra.
Med andra ord, furthermore, avslutningsvis – när ni tråkmånsar grinar illa när jag berättar om att jag hatar de där jävla cykelställena som aldrig har plats för mitt cykeldäck, ska ni tänka att jag är konstnärlig, (vacker), äventyrlig och sexig. En da Vinci – Indiana Jones cross-over.
Jag älskar dessa små banala inlägg. Banal. Smaka på ordet. Haha.
Någon annan som stör sig: https://www.flashback.org/t1183198.
Skrevs den 29 april 2010 klockan 12:24 f m · Kategori: Bloggen, Tankar
Jag tror man kan säga mycket om en person, genom att titta på vad denne skrivit, men inte publicerat. Eller nej, det tror jag inte. Men visst vore det en intressant inledning på en text?
Det kanske finns substans i det. Bilden av Kafka fick man till exempel av outgivna texter (alla hans texter, som då skulle brännas). Nu tror jag absolut inte, och jag hoppas verkligen inte, att jag är likadan som Kafka rent sinnesmässigt.
Vad säger mina opublicerade inläggs titlar om mig?
”Fuck”
”En snygg snara”
”Skräck”
”Snålhet?”
Kanske att jag är en rädd, självmordsbenägen och omedveten Joakim von Anka som dessutom är missnöjd med livet. Kanske. Eller så är jag förtjust i bokstaven s. Sss.
Förresten ska Joel till Disneyland. Han ska arbeta. Jag ska också dit. Fast inte arbeta. Utan åka bergochdalbana. Och dricka kaffe med Joel på ett soft ställe i Paris, om han vill, så klart. Följ hans (ännu icke påbörjade) resa; http://joeldisney.blogspot.com/
Skrevs den 28 april 2010 klockan 9:09 f m · Kategori: Politik, Reaktioner, Tankar
Jag ville bara säga att det är beundransvärt av Östros att försvara sin kära ledare och partikamrat mot Odells idiotiska påhopp. Högern slänger dynga ur sig, rösta rött.
Nä jag bara skoja.
Odell imponerade på mig. För om det är osant det, att han bara slänger ur sig moderpartiets pr-”dynga”, så är han ball. Sällan man ser en skarp politiker i Sverige. Inga vässa tungor i Sveriges riksdag, sägs det i mitt rum just nu av mig.
Mona Sahlin säger inte så mycket. Kallade det för respektlöst bara. Det föll henne aldrig in, att Odell kanske saknar respekt för henne? Det föll henne aldrig in, att hon som partiledare ska vinna trovärdighet, och att hon saknar det pga tidigare klavertramp?
Det föll förresten aldrig Östros in, att resten av partiet inte grinar lika illa, eftersom de vet att det är dumt att ta upp alla de saker Sahlin gjorde, som fick henne att avgå som vice-statsminister ’95. Östros, din gamle lirare.
Skrevs den 13 april 2010 klockan 9:38 e m · Kategori: Mat, Prag, Tankar
Jag saknar Prag lite. Själva stadens liv. Maten. Ölen. Det europeiska levnadssättet. Att njuta av vädret på en uteservering med en kall öl. Kanske någon cigarett. Och har man tur, med en fantastisk person. Behövs inte så mycket mer.
Nu hade vi inte superväder, Jim och jag, när vi var i Prag. Men det var klart njutbart ändå. Och när det inte var det så tvingade vi oss fram.
Hard Rock Café Prague. Jag och Jim dog.
Skrevs den 13 april 2010 klockan 9:30 e m · Kategori: Tankar
… det är Pourab. Jag vill bara fråga vad du tänkte med när du skapade hantverkare. Inte så mycket, misstänker jag.
Skrevs den 9 januari 2010 klockan 4:28 e m · Kategori: Musik, Tankar
Det är med samma desperation i rösten som Johnny Borell sjunger Come back to me, med samma uppgivenhet som Roger Waters sjunger om Syd, och med samma klarhet som Ezra Koenig sjunger I just wanted you, I just wanted you, som jag för tjugonde gången denna månad uppdaterar mig om James.
Jag besöker ständigt The Shins Myspace, och jag ser att senaste inloggningen var dagen innan, och genast kontrollerar jag deras bloggar, hemsidor, wikipedia och bilder. Något nytt bara. Ett livstecken. Men inget.
Och jag har nu kommit till den punkt, där kärleken till deras musik, nästan sliter itu mitt hjärta. Jag vill höra ihop med de hela tiden. Höra dem, levandes, med mig, när jag tar mig hemåt en sen natt eller tidig morgon.
Det är mörkt ute.
Skrevs den 4 november 2009 klockan 1:09 f m · Kategori: Humor, Tankar
… man skulle glömma hur man kramar sig själv
… man skulle glömma hur man hånar på ett snällt sätt
… man skulle glömma hur man närvarar
… man skulle glömma hur man skämtar
… man skulle glömma hur man formar läpparna till en puss
… man skulle glömma hur man sjunger
… man skulle glömma hur man skålar högljutt
… man skulle glömma hur man cyklar jättefort
… man skulle glömma hur man skriver sina tankar
… man skulle glömma hur man skrattar med ögonen
Finns alltså bra mycket värre saker att glömma bort, än någon sketen fysikformel!
Skrevs den 2 november 2009 klockan 2:11 f m · Kategori: Tankar
Det är lite underligt hur ofta man söker sig till musik när man behöver tröst. Än mer underligt är det hur ofta man behöver tröst efter musik. Att lyssna på något som bara stämmer så bra in på varför saker är som de är borde ju egentligen hjälpa. Men det gör de inte. Och vetskapen om det är både bra och skadlig på samma gång.
När vagnen rullar neråt i sakta mak, efter djupa dalar och lägre kullar, får slitna poeter stryka på foten för mer lättsmälta vispopare. När det vänder, när det stiger, och man sakta börjar misstänka att det nog är ett berg denna gång, slår man på de där slitna sorgliga poeterna igen. Inte för att man saknat de. Inte för att man gillar att vaggas in i ett tillstånd av lika stor insignifikans som kvävet i luften, där allting rör sig omkring en medan man själv stannar upp. Utan för att återigen få åka neråt, för att det enda sätt man lever på är att se saker dö.
Men någonstans på vägen måste man bromsa. Stanna upp. För att tänka ett tag om varför man tänker, och varför man envisas med att se sig som ett offer, istället för att vara ett. Och det är kanske den tanken, att man inser det faktumet, som gör att man ändå inte är den som sitter med en använd spruta och några fem åttor i Stadsparken, utan bara är killen som tyst sjunger med till James Mercers dova stämma i New Slang påbussen. Och betraktar alla människor; sympatiserar med han den där handikappade, tittar på han den där pundaren, den där söta emotjejen, den odrägliga snubben med mobilen och även ett skyggt leende mot det där paret. Och missar att fundera över vad man skulle tänkt om sig själv.
Man är oftast ensam, och på något sätt känns det helt okej. För vi på bussen är nog bara ensamma, på väg mot ett umgänge. En stund man får förbanna staden, precis som Mercer gör, för att i nästa sekund komma fram och se vad som gör staden.
Jag må ha trott att ensamhet kunde bekämpas, men jag har insett att det är inget man kan undkomma. För hur ska jag vara lycklig utan att få fördärva mig i ett ensamt mörker med jämna mellanrum? Jag vet inte, och det är kanske min största brist. Men, man kan alltid tända lampan.
Skrevs den 28 oktober 2009 klockan 12:43 f m · Kategori: Humor, Tankar
Jag är fattig, jag har på några dagar tömt de fjuttiga kapital som jag hade på sparkontot, så att jag har råd med fest, tröja och annat skit. Saker som tar upp tiden från annat, som plugget. Så jävla värt, faktiskt. Jag skulle kunna skriva en bok nu, spela in ett album, läsa in en bok, organisera en egen fotoutställning, eller börja ge ut en egen dagstidning. Men jag klarar inte av att räkna ett enda mattetal. Men det är fine with me, jag kommer hata mig själv sedan, men det är nog okej – för just nu njuter jag av all onödighet. Mmm, ge mig mer ohälsosamt leverne, jag gillart. Döda hjärnceller och hundringar är en rätt så skön syssla, om än småtöntigt.
Men vem fan bryr sig, när man slipper räkna matte?
« Tidigare inlägg ·
Nyare inlägg »
