Arkiv för Tankar
Skrevs den 15 oktober 2009 klockan 7:41 e m · Kategori: Tankar
Det känns som att jag bara trampar runt i ruta ett, när jag flera månader sedan sist återigen ger ett livstecken i bloggosfären, och som vanligt är på väg åt fel håll. Läxberg, som jag inte gör något åt. Universitetsansökan till Storbritannien som sket sig. Men det finns en skillnad. Jag ser ljus igen. Lite ljus. Lite här och var, som jag likt en insekt söker mig till. Mörkret slukade allt, min syn framför allt, men jag tog mig loss. Men jag kisar.
Det är väl egentligen bara att fortsätta med sitt, se så att allting till slut blir något – även om det inte blir som man vill. Livet är för kort för att sätta sig emot det som man inte rår för, och för kort för att sjabbla bort det viktiga. För kort för att tänka, för kort för att inte leva. Men jag kan inte hjälpa det. Jag kan inte hjälpa att göra alla de saker jag vet att jag inte bör göra. Jag måste sätta tungan mot lyktstolpen. För i slutändan kan jag bara göra de saker som faller mig naturligt att göra. Och jag har inte gjort naturliga saker på sistone. Jag har gått som en spöke längs stadens gator, besatt av ett mörker. Ett mörker jag av någon anledning ville uppnå, bara för allt skulle vara så kasst att det blev bra. Men det var som sagt inte naturligt. Eller vettigt för den delen, det tog mig bara tid att inse det. För jag vet inte vad som är mer naturligt för mig än kärleken. Kärleken för alla de människor som orkar befatta sig med mig. För alla de människor jag slår bort, men nu så gärna vill dra till mig. Allting är värt det, allting är värt att kämpa för. Det är värt att le, låta ögonen glänsa och skrattet ljuda. För en speciell. För dig. Fortsätt lysa, jag lovar att reflektera ljuset. Jag älskar dig.
Skrevs den 20 april 2009 klockan 10:02 e m · Kategori: Min dag, Tankar, Österrike
Ofattbart mycket har klämts in i en ofattbart liten väska. Jag har för en gångs skull tänkt mig att inte dö på kuppen när bagaget ska plockas upp från rullbandet, för seriöst – den maskinen är verkligen livsfarlig.
Kläder är så klart med. Skjortor, pikéer, tröjor, byxor, strumpor och annat tråkigt listmaterial som skulle få SIFO att dö. Mamma hade köpt en häftig necessärgrej någonstans. ”Allt går in i den!” sa hon med ett läskigt leende. Fränt, sjöng jag för mig själv i huvudet och stoppade ner tandborste och brandfarliga vätskor.
Presenter till värdfamiljen finns ju också, en massa kärringkrafs mor köpte på sig som en eller annan u-landare nog har slitit arslet av sig för. Circle of life, skulle jag kunna säga om Österrike låg i Afrika.
Jag har egentligen inga förhoppningar på landet, och jag tror nog att Österrike inte har några förhoppningar på mig heller för den delen. En hopplös svensk kille, blir bara en vilse hopplös svensk kille på främmande mark. Kameran ska med, det ska fotas för i helvete, dock utan den där fina gluggen jag kika på idag (30mm, f/1.8 D). Men det funkar nog ändå, finns mycket motljus i österrike. Och äta. Det ska jag göra. Och pussas. Och prata. Riktigt Sex and the City-liv med andra ord, mr. Big Fritzl, här kommer jag!
Skrevs den 29 mars 2009 klockan 10:47 e m · Kategori: Reaktioner, Tankar
Jag har upprört berättat för vänner och syster om en artikel på aftonbladet.se (http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4768994.ab). Jag berätta om den där kvinnan, som vägrade gifta sig med en viss man, som då beslöt att kasta svavelsyra på henne. Hon blev blind, och fick massor av ärr efter omfattande ingrepp.
Jävligt tråkigt. Verkligen, jag kommer aldrig förstå hur det är att vara blind, hoppas jag, och hur det måste kännas att få hela ens ansikte förstört. Jag känner för henne med nästan hela mitt hjärta. Det är en väldigt tragisk historia, och killen som kastade förtjänar ett hårt straff.
Men, det finns gränser. Vad fan, vi är människor – är det inte lite väl förlegat att köra öga för öga? Mannens straff är nämligen att den blinda kvinnan ska få droppa syra i hans ögon. Pia tycker det är rätt åt han, what goes around comes around. Men jag kan bara inte se det. Jag skrev att jag kände för henne med nästan hela mitt hjärta, 90% av hjärtat. Jag kan dock inte se henne som det offer hon egentligen är, när hon talar om hämnd. Det mannen gjorde var ofattbart brutalt. Men att hon ska vara lika hemsk och göra honom blind? Efter att han bett att åtminstone få behålla sitt ena öga.
Jag vet att jag säkert skulle vilja hämnas på mannen. Och jag skulle nog vara glad över att veta att Sveriges lag skulle hindra mig från det. För nog fan är hon nästan lika hemsk som han var, det mansvinet. Det känns bara som att sjunka till hans nivå är minst lika hemskt som hans dåd, nu är det ju han som är offret. Tänk att veta att man blir blind om några veckor…
Jävla underutvecklade mänskor. Speciellt killen, men även tjejen.
Skrevs den 18 mars 2009 klockan 9:40 e m · Kategori: Humor, Min dag, Skolan, Tankar
Att sitta med en sida ur en roman framför sig, och ha i uppgift att analysera texten, så skulle jag hellre likt de gamla alkemisterna försöka skapa guld. Eller hitta de vises sten. Eller försöka räta ut alla kinesers ögon, färga alla afrikaner vita, måla alla vitingar svarta eller memorera SAOL.
Alla ovan listade saker känns faktiskt mycket lättare än att besvara frågan: ”Varför skildrar Nesser Henry så här?”.
Jag hittade på svaret på den omöjliga frågan. Ett svar som föddes genom samma sorts tankebanor som skapade apartheid, Paris Hilton och tv-avgift.
Min presentation är nästan klar. Jag körde en testversion inför ett fullsatt Glob… vardagsrum. Pappa. Inga ”eh”, inga ”vahettere” och inga ”asså”. Härligt. Bara stamningen försvinner så vinner jag guld på det här! Work it!
That’s hot.
Skrevs den 15 mars 2009 klockan 6:37 e m · Kategori: Humor, Tankar
Alla läsare kan andas ut. Jag hittade min svarta slips, bland koftor, byxor och behåar! Den hamnade lite fel, och jag tyckte att jag också gjort det när jag letade efter den! Jag har även lyckats få tag på en nu utdöd slips! Ganska fabulösa shoppingskills (dagens fikusmening)!
Äntligen kan jag ha en slips på huvudet, och en till runt lemmen när jag rockar loss hemma med slevar och kastruller! Helikopter-rock!
I wanna rock and roll all night!
Ladies and hängslemän, this is a slips.
Skrevs den 13 mars 2009 klockan 10:51 e m · Kategori: Film, Tankar
Att blogga om Watchmen vore väl lite för uppenbart? Och lite onödigt egentligen, då recensioner finns att läsas överallt – och jag som inte läst hela serien känner tyvärr inte att mina åsikter är speciellt viktiga. Förutom att den var grym. Skönt med den hjältefilm med ocensurerat blod och våld, naket, svordomar (rätt använda) samt härligt soundtrack. Bob Dylan startar filmen, med den passande låten Times They Are A Changing till introt. Jag gillart.
Jag tänker istället skriva om en nyfunnen idol. Visst har jag sett Rorschach innan, men då endast tecknad. Och redan då var han stencool. Men nu, efter att ha sett filmen, så har han växt ännu mer. Vilken kille. En rå jävel, som har världens coolaste dräkt. Sköna citat som ”The world will look up to us and shout ‘Save us!’, and I’ll whisper ‘No’” och ”I’m not locked in here with you, you’re locked up in here with me” får mig att rådigga och samtidigt glömma hans bajsnödiga röst. Ah.
Definitionen av cool.
Skrevs den 18 januari 2009 klockan 1:13 f m · Kategori: Min dag, Tankar
jag förstår din rädsla.
Skrevs den 6 januari 2009 klockan 4:02 e m · Kategori: Tankar
Vad händer när man satt sitt sista stolpskott. När man för sista gången gått och lagt sig trött? När man för allra sista gången tagit en bildlig kalldusch? När en Carl-ness väcks, eller Pourab-ness i detta fall. När man tar ormen om halsen/kroppen/svansen och likt min Supermorfar spelar brännboll med den, när man låter Olivia Newton-Johns ord ‘you better shape up’ sjunka in. När man har någon som man vill imponera på, göra stolt. När man vill vara stolt över sig själv. När man helt enkelt plockat fram staken igen och gett sig fan på att aldrig ha stubb igen. Man mår bra, är ett enkelt svar på frågan.
Jag har redan, i små kvantiter, börjat träna. McDonalds är en plats jag från och med nu ska försöka ha nostalgiska minnen från, inte bakisminnen (gårdagsminnen). Skön tanke va? Jag ska börja äta två mackor till frukost, samt ett kokt ägg. Jag ska aldrig lämna sängen obäddad. Jag ska aldrig liggar kvar längre än 10 minuter i sängen. Jag ska göra så mycket jag kan av mina läxor samma dag jag får dem. Jag ska klippa tv-sladden. Jag ska spela en sorts gitarr som kommer ge mig fingervärk. Jag ska visa uppskattning till människorna runt omkring mig bättre. Jag ska sluta sova med mobilen bredvid örat (ja, mamma, jag lyssnar på dig). Jag ska sätta upp min dator i ett annat rum. Jag ska skaffa en stereo. Jag ska sluta slösa energi. Jag ska endast supa vitt. Jag ska ha 0 % frånvaro denna termin. Jag ska ha betyg som kan fixa mig ett mindre u-land. Jag vill återigen ha världen för mina fötter, inte soptippen.
Hängde du med genom listan? Det kan ta tid att komma igenom den, men den tog ännu längre tid att komma fram till. Jag har ju sagt sånt här förr, och sagt att jag sagt sånt här förr, men dessa mål förefaller mig väldigt enkla och realistiska. Jag tänkte även börja skriva lite mer. För det förbannat roligt. Inga löften om kameran dock. Jag gör det jag känner för, och genom åren har jag känt för mycket.
Men 2008 slutade fantastiskt, och började fantastiskt. En sådan här bra start har jag aldrig haft, och jag ska göra det jag kan göra för att även sluta detta år på topp.
Skrevs den 25 december 2008 klockan 5:19 e m · Kategori: Reaktioner, Tankar
Det finns människor som saknar liv, som jag nu. Lite sorgligt, men ett avsaknande av liv är helt OK i December. Vad som inte är okej är om man skyltar med att man saknar liv. Om man skyltar med att man saknar något bättre att göra. Att man blir bitter, eftersom man helt enkelt aldrig förstod frasen ‘get a life’.
Ja, mina damer och herrar, årets i-landsproblem är korat. Det är inte folk som gnäller på skolmat (där även jag platsar), inte folk som gnäller över helgens tv-tablå (återigen jag) utan det är något av en proportionellt större skala. Detta i-landsproblem blev ett faktum igår, under julafton. Bara det facto att ha ett icke livsviktigt problem under julafton skvallrar om bristen på kunskap om innebörden i ‘get a life’. Jag surfade in på Aftonbladet, källan till all världens kunskap, och läste där om hur Lasse Kronér inte gillade lila.
Svett, tänkte jag, och sket fullständigt i nyheterna om ett dödsfall och skottdrama för att istället klicka på Lasse Kronérs bildfyllande nuna mitt på aftonbladets startsida. Tydligen håller Lasse Kronér med svensson om att lila julstudio var det absolut hemskaste som hänt sedan Förintelsen. Många hade ringt in till SVT, och mejlat (!), för att klaga på att julstudion var lila. Och som om det inte vore illa nog, Lasse Kronér bar en lila slips. Oh noes, typiskt SVT att tvinga Kronér att ha en snygg slips (för en gångs skull).
Nej, jag har aldrig förstått mig på människor som ringer in till tv-kanaler för att klaga på petitesser när hemskheter som värdelösa tv-tablåer och svält finns. Så, även om jag försöker ligga lågt med hur lite jag har att göra nu under julhelgen – så vill jag högtidligt proklamera att de som ringde in till SVT – under julafton – för att klaga på julstudions färgval vinner priset för Årets I-Landsproblem, även kallat Världens Onödigaste Människa. Jag delar ut priset med lite bitterhet, för jag trodde att jag skulle kamma hem priset i år med mina tre nomineringar i kategorin. Tur som fan att ett nytt år börjar nästa vecka. Har ni inte också tänkt på hur hemskt det är att lågstadieelever bara för 10 gratis blyertspennor per termin?
Denna man knep fjolårets Världens Onödigaste Människa rakt framför näsan på mig!
Skrevs den 20 december 2008 klockan 5:12 e m · Kategori: Tankar
Nu är jag klar med julklappar, skolan, destruktivitet och gottande. Nyårslöften är en kul grej. Det känns lite mer speciellt att göra folk besvikna genom att bryta en så högtidlig sak som ett nyårslöfte. Lite festligare helt enkelt.
Jag ger upp konsumption av vissa varor. Jag ska skärpa till mig några hekto i skolan. Och några smågrejer. Folk har hört det förr. Folk har hört mig berätta att de hört det förr. Folk har hört mig berätta att jag berättat att de hört det förr. Folk har hört mig berätta att jag berättat att jag berättat att de hört det förr och att jag ska förändra mig och klara det tillskillnad från den gången som jag berättade att jag berättade om. Hängde du med? Inte jag heller. Därför skiter jag helt enkelt i nyårslöften. Jag flyter på. Jag rullar på.
Jag ska koncentrera min tid på den lilla grupp människor jag älskar och vill umgås med. Sedan lite med min familj. Liiite. Resten får skolan. Datorn får klara sig utan mina flinka fingrar, detsamma för gitarren. Jag ska börja redan på måndag, man kan inte börja mitt i en vecka liksom. Ska läsa in allt jag skulle ha lärt mig denna termin i fysik, kemi, svenska, engelska, ekonomi och matematik. Det hinner man väl på två och en halv vecka? Finns säkert några som gör det, men inte jag. Det har redan skitit sig. Det kommer nog bli bättre, men absolut inte bra. Jag har redan misslyckats, halvvägs, och jag bryr mig inte. Det löser sig.
Jag klarar mig alltid.
« Tidigare inlägg ·
Nyare inlägg »
