Skrevs den 13 april 2010 klockan 9:29 e m · Kategori: Kläder
Jag bloggar inte mycket längre. Och jag har aldrig någonsin bloggat om klädesplagg. Men jag tänkte att jag kunde göra det nu, och samtidigt kunna lägga till en ball kategori för framtida inlägg.
Som rubriken kanske skvallrar om, så tänkte jag skriva lite om slipsar. Inte om hur oumbärliga de är i var mans garderob (oops), eller att four-in-hand är den överlägset snyggaste knuten alltid (oops igen), utan istället bara upplysa lite om de guldkorn till slipsar som finns i slipsdjungeln.
Först ut är det norska företaget Berg & Berg, där jag suktar efter min, förhoppningsvis, framtida studentslips. Denna slips är i blå färgskala, och en perfekt slips till sommaren, med just den där tygkvaliteten som gör att man kan komma undan med billigare skjorttyger.
Berg & Berg Linen and Silk Tie – Striped – Blue – € 55
Skrevs den 21 mars 2010 klockan 2:48 e m · Kategori: Musik
Efter lite PHP och MySQL-strul är jag tillbaka!
Mitt första inlägg efter min återuppståndelse måste handla om Broken Bells. James Mercers och Danger Mouses band, som för någon vecka sedan släppte sitt fantastiska debutalbum.
Lyssna på The High Road, Vaporize, The Ghost Inside, October….
Skrevs den 9 januari 2010 klockan 4:28 e m · Kategori: Musik, Tankar
Det är med samma desperation i rösten som Johnny Borell sjunger Come back to me, med samma uppgivenhet som Roger Waters sjunger om Syd, och med samma klarhet som Ezra Koenig sjunger I just wanted you, I just wanted you, som jag för tjugonde gången denna månad uppdaterar mig om James.
Jag besöker ständigt The Shins Myspace, och jag ser att senaste inloggningen var dagen innan, och genast kontrollerar jag deras bloggar, hemsidor, wikipedia och bilder. Något nytt bara. Ett livstecken. Men inget.
Och jag har nu kommit till den punkt, där kärleken till deras musik, nästan sliter itu mitt hjärta. Jag vill höra ihop med de hela tiden. Höra dem, levandes, med mig, när jag tar mig hemåt en sen natt eller tidig morgon.
Skrevs den 4 november 2009 klockan 10:46 e m · Kategori: Humor, Min dag
När jag är frisk, så önskar jag ofta att jag vore sjuk. Inte dödligt sjuk, inte sjuk så att man liksom på något sätt mår… eh… dåligt, utan bara sådär att man vaknar en jobbig tisdag och tänker: ”Oj, jag är lite snörvlig, bäst att stanna hemma”. Detta ska absolut inte hända ofta, för då är nog något fel, men kanske någon gång var tredje månad.
Idag vaknade jag upp och kände mig kass. Det var inte den roliga sortens sjuka, utan snarare den där man vaknar upp med huvud- och rumpvärk. Och jag har absolut inte sysslat med något konstigt under min nattsömn, utan nog bara fått lite rättvisa efter att ha vandrat hem från BJ mitt på natten/morgonen utan jacka, samt legat på Madelenes gästsäng (rumpan (no innuendo)). Lite snyftande senare, och man hade ett glas vatten bredvid sig. Tack mamma. Lite mer snyftande, om att få datorn levererad till sängen, och hon valde att istället dra upp persiennerna och dammsuga. Då var det klart: Jag stannar hemma idag.
En sådan där sjuk dag som man ibland önskar sig, ska ju helst börja med en jävligt lugn frukost. Sån där som man ser på teve. Man har lagat sin frukost, och ska nu intaga den sjuuuuuuukt sakta medan man glor på Nyhetsmorgon/läser tidningen. Man ska ju vara så där snyggt påklädd och stylad också, för på tv vaknar alla med perfekt frilla och pressveck. Jag såg snarare ut som att jag hade stoppat in huvudet i fläkten, samt gjort ett kalsongryck på mig själv. Ja, det är så man vaknar på riktigt. Ofta vaknar jag även med tröjan uppe vid halsen; Antingen försöker jag strypa mig själv under sömnen, eller smeka min överkropp. Eller både och.
Inget hade klaffat på teve-sättet, men teven måste ju ändå sättas på. Nyhetsmorgon. Medan jag åt frukost lärde jag mig jättemycket. Tack Oprah.
Mitt rum luktar nördsvett. Jag visste inte ens att jag kunde utsöndra den sortens svett, speciellt inte när jag inte nördat mig och pluggat.
Jag har istället läst ”Nomenclature to the names in The Lord of the Rings”. Jag älskar att vara sjuk..
Skrevs den 2 november 2009 klockan 2:11 f m · Kategori: Tankar
Det är lite underligt hur ofta man söker sig till musik när man behöver tröst. Än mer underligt är det hur ofta man behöver tröst efter musik. Att lyssna på något som bara stämmer så bra in på varför saker är som de är borde ju egentligen hjälpa. Men det gör de inte. Och vetskapen om det är både bra och skadlig på samma gång.
När vagnen rullar neråt i sakta mak, efter djupa dalar och lägre kullar, får slitna poeter stryka på foten för mer lättsmälta vispopare. När det vänder, när det stiger, och man sakta börjar misstänka att det nog är ett berg denna gång, slår man på de där slitna sorgliga poeterna igen. Inte för att man saknat de. Inte för att man gillar att vaggas in i ett tillstånd av lika stor insignifikans som kvävet i luften, där allting rör sig omkring en medan man själv stannar upp. Utan för att återigen få åka neråt, för att det enda sätt man lever på är att se saker dö.
Men någonstans på vägen måste man bromsa. Stanna upp. För att tänka ett tag om varför man tänker, och varför man envisas med att se sig som ett offer, istället för att vara ett. Och det är kanske den tanken, att man inser det faktumet, som gör att man ändå inte är den som sitter med en använd spruta och några fem åttor i Stadsparken, utan bara är killen som tyst sjunger med till James Mercers dova stämma i New Slang påbussen. Och betraktar alla människor; sympatiserar med han den där handikappade, tittar på han den där pundaren, den där söta emotjejen, den odrägliga snubben med mobilen och även ett skyggt leende mot det där paret. Och missar att fundera över vad man skulle tänkt om sig själv.
Man är oftast ensam, och på något sätt känns det helt okej. För vi på bussen är nog bara ensamma, på väg mot ett umgänge. En stund man får förbanna staden, precis som Mercer gör, för att i nästa sekund komma fram och se vad som gör staden.
Jag må ha trott att ensamhet kunde bekämpas, men jag har insett att det är inget man kan undkomma. För hur ska jag vara lycklig utan att få fördärva mig i ett ensamt mörker med jämna mellanrum? Jag vet inte, och det är kanske min största brist. Men, man kan alltid tända lampan.
Skrevs den 28 oktober 2009 klockan 12:43 f m · Kategori: Humor, Tankar
Jag är fattig, jag har på några dagar tömt de fjuttiga kapital som jag hade på sparkontot, så att jag har råd med fest, tröja och annat skit. Saker som tar upp tiden från annat, som plugget. Så jävla värt, faktiskt. Jag skulle kunna skriva en bok nu, spela in ett album, läsa in en bok, organisera en egen fotoutställning, eller börja ge ut en egen dagstidning. Men jag klarar inte av att räkna ett enda mattetal. Men det är fine with me, jag kommer hata mig själv sedan, men det är nog okej – för just nu njuter jag av all onödighet. Mmm, ge mig mer ohälsosamt leverne, jag gillart. Döda hjärnceller och hundringar är en rätt så skön syssla, om än småtöntigt.
Men vem fan bryr sig, när man slipper räkna matte?
Skrevs den 27 oktober 2009 klockan 11:22 e m · Kategori: Samlade diktverk
När ridån faller och man tackar för sig
och vänder sig bort från ljuset för att andas
Och försiktigt funderar om hur skådespel går till
Utan att inse att man kan allt redan
Man jakar och nekar precis som alla vill
och bara stundtals stannar och står still
tidvist begrundar, betänker, man allt som är
och inser att man vissnade innan man blommade
Men det är fel, den tanken, för turen har man ej än
i gåsmarsch åker allt än förbi, alltjämt allt det andra,
det viktiga, redan bleknat.
Jag skrattar snett och ler när jag
Drar år slipsen och försöker att inte
strypa mig själv, för vore det inte bra fegt?
Klart jag ser ljus ibland. När himlen blir blå,
och allting värmer och kyler som det ska. När man kan titta upp mot stjärnorna
och återigen betrakta de skinande skönheterna.
Allting stannar upp för en kort kort evighet
När jag undrar:
Är det inte Jag, som bara förväntade
mig för mycket?
Skrevs den 15 oktober 2009 klockan 7:41 e m · Kategori: Tankar
Det känns som att jag bara trampar runt i ruta ett, när jag flera månader sedan sist återigen ger ett livstecken i bloggosfären, och som vanligt är på väg åt fel håll. Läxberg, som jag inte gör något åt. Universitetsansökan till Storbritannien som sket sig. Men det finns en skillnad. Jag ser ljus igen. Lite ljus. Lite här och var, som jag likt en insekt söker mig till. Mörkret slukade allt, min syn framför allt, men jag tog mig loss. Men jag kisar.
Det är väl egentligen bara att fortsätta med sitt, se så att allting till slut blir något – även om det inte blir som man vill. Livet är för kort för att sätta sig emot det som man inte rår för, och för kort för att sjabbla bort det viktiga. För kort för att tänka, för kort för att inte leva. Men jag kan inte hjälpa det. Jag kan inte hjälpa att göra alla de saker jag vet att jag inte bör göra. Jag måste sätta tungan mot lyktstolpen. För i slutändan kan jag bara göra de saker som faller mig naturligt att göra. Och jag har inte gjort naturliga saker på sistone. Jag har gått som en spöke längs stadens gator, besatt av ett mörker. Ett mörker jag av någon anledning ville uppnå, bara för allt skulle vara så kasst att det blev bra. Men det var som sagt inte naturligt. Eller vettigt för den delen, det tog mig bara tid att inse det. För jag vet inte vad som är mer naturligt för mig än kärleken. Kärleken för alla de människor som orkar befatta sig med mig. För alla de människor jag slår bort, men nu så gärna vill dra till mig. Allting är värt det, allting är värt att kämpa för. Det är värt att le, låta ögonen glänsa och skrattet ljuda. För en speciell. För dig. Fortsätt lysa, jag lovar att reflektera ljuset. Jag älskar dig.
Skrevs den 7 juni 2009 klockan 10:14 e m · Kategori: Musik, Reaktioner
James Mercer berätta härommånaden att Marty och Jesse inte längre är Shins-medlemmar. Vilken jävla bomb.
Jag tyckte det var okej först, det är ju James som är min högst älskade sötnos, men efter att ha tittat på gamla videor är jag ledsen.
Titta på hur Marty ler mot sin bandkompisar när han spelar bas, eller hur Jesse nonchalant elegant timar sina trummor. De må vara annat än toppmusiker, men älskade är de fortfarande. Jag förlåter James bara om nästa album får mig att komma.
Namnet är Pourab Paul och jag är nöten bakom bloggen. Jag är aderton år gammal och läser sista året på gymnasiet, IB-programmet. Uppsala är min favorit- och hemort, där jag tillbringar mina dagar med att slita vid läsböcker, fotografera, spela gitarr och umgås med vänner och flickvän. Med ojämna mellanrum kommer jag skriva om mitt liv, filmer jag sett, musik jag lyssnat på, folk jag umgåtts med, ställen jag besökt och annat intressant. Kommentera gärna!
